Ansökan till program i fri konst är öppen 22/1–2/3 2020. Klicka här för mer information.

The Orientalism of the Casbah of Algiers

Project leader: Mouna Abdelkadous (2019-)

Casbah: Orientalism as an architectural practice

’The Casbah is by definition a citadel, a fortress. Historically it was a place of retreat for the Mujahideen during the resistance in the fifties, it was a space where people can be invisible. It is also the historical center of the city where you can feel the revolutionary heart beating. During the colonization, the Casbah was amputated of 2000 houses to allow the extension of the colonial city in the harbor. However, in spite of the partial destruction of the Arabic Medina, this place stayed impenetrable, only the natives could live there because of its urban and architectural complex composition. Obviously, the urbanism of this district was transmitted orally, for many years. There were no streets’ names, it was not determined by a succession of signs indications. During the Ottoman era, every sector, alleyways were bored by the name of Algerian notables’ families. Indeed the urban design as an academic discipline is a Western invention, it gives visibility and control to the colonial city. The Casbah is at the opposite, it gives no transparency, it protects itself and protects the inhabitants who are living there. It shows its secrets if only someone from their host you, the respect of the inside codes are a necessity to survive in it. To be guided by an inhabitant of the Casbah is a privilege and at the same time a protection during the walk within it. In addition, what the Casbah teaches us is the right measurement of the individuals towards an architecture of the context, it takes into account the climate, the topography and the habits of its inhabitants. All these elements are its strength and that is what allows it to emancipate today from the colonial and modern architecture that is around it. It is in itself the «manifesto» of the vernacular architecture of resistance.’

Casbah of Algiers – March 2019, Mouna Abdelkadous

The Orientalism of the Casbah of Algiers

Projektledare: Mouna Abdelkadous (2019-)

Kasbah: Orientalism som en arkitekturpraktik

’Kasbah är per definition ett citadell, ett fort. Historiskt sett var det en plats att dra sig undan till för Mujaheddin under 1950-talets motståndskamp, en plats där människor kunde vara osynliga. Det är också det historiska centrum av staden där man kan känna revolutionens hjärta klappa. Under kolonialtiden minskades Kasbah med 2000 hus för att den koloniala staden ville bygga ut stadens hamn. Trots den delvisa förstörelsen av denna arabiska Medina, förblev platsen ogenomtränglig och bara de inhemska invånarna kunde bo där på grund av den komplexa urbana och arkitektoniska sammansättningen. Erfarenheten och kunskapen om detta område spreds muntligt under många år. Det fanns inga gatunamn och stadsdelen orientering bestämdes eller indikerades inte av något skyltsystem. Under det Ottomanska riket var varje sektion och gränd kännetecknad av namnen från framstående algeriska familjer. Urban design som en akademisk disciplin är verkligen en västerländsk uppfinning vilken ger synlighet och kontroll över den koloniala staden. Kasbah är motsatsen, den ger ingen transparens, den skyddar sig själv och dem som bor där. Den visar bara sin hemlighet om någon som bor där visar den för dig, att respektera de interna koderna är en nödvändighet för att överleva. Att bli visad runt av en invånare från Kasbah är ett privilegium och ger samtidigt skydd under rundvandringen. Dessutom lär oss Kasbah de rätta förhållandena mellan individerna och denna arkitekturkontext som tar hänsyn till klimat, topografi och vanorna hos dem som bor där. Alla dessa olika delar utgör dess styrka och vad som tillåter den att frigöra sig från den koloniala och moderna arkitekturen som omgärdar Kasbah. Den är i sig ett ”manifest” för motståndet hos inhemsk arkitektur.’

Casbah of Algiers – March 2019, Mouna Abdelkadous

Warland

Projektledare: Anna Knappe (2019-)

Warland är ett forskningsprojekt och film som undersöker hur våldsamma bilder påverkar de människor som deltar i deras cirkulation och hur krigsbilder blir en del av kulturidentiteten. Warland fokuserar på Afghanistan och bilderna som producerats i och utanför Afghanistan sedan konflikten började, från sovjetisk ockupation till krig mot terror och nuvarande offer för terrorattacker. Bilderna blir observerade genom känslor som de skapar: ilska, ledsenhet, avsky, empati, alienation etc. Syftet är att ge utrymme att tolka bilderna för dem som deltar i deras cirkulation för att förstå politiken runt känslor i handling.”

Anna Knappe, Afghanistan 100: The first 100 images of Google search for Afghanistan

My Friend is Here: On Feminist Pedagogies, Curating and Other Forms of Living in The Feminine Plural

Project leader: Carlota Mir
Co-applicant: Hannah Ohtonen, Selina Väliheikki + Anna Jakobsson and Marta Forsberg (2019-)

’‘My Friend is Here’ is a mid 20th-century English euphemism that American women from the West Coast used to employ in order to refer to their menstruation. To be sick, to be unwell, to have the curse: our language is full of negative euphemisms and taboos around the female anatomy. That which is not named cannot exist, and likewise, as humans, what is said of our experiences has a great impact on how we live them. We find that this ambiguous, veiled, yet somehow warm expression takes us back to the gesture of somebody like us, 70 years ago, creating a space-time away from the exhausting rhythms of capitalist production where different emotions and bodily needs could be taken care of, a space of softness, recovering, reciprocity and enunciation.
Reaching beyond generational and territorial borders, this project aims to build on a relational feminist archive and network in Sweden whose threads, both discursive and affective, stem from a series of previous encounters between texts, places, bodies, and voices who wish to continue exploring feminist curating and pedagogies in the context of art production and education, prioritising mutual encounter, action, emotion and experience over disembodied theory and practicing a politics of affirmation through recognising our differences.’

Waterfall 7, Performance by Anne Naukkarinen and Maarit Mustonen, In Waves, Hanaholmen Cultural Centre, November 2018

My Friend is Here: On Feminist Pedagogies, Curating and Other Forms of Living in The Feminine Plural

Projektledare: Carlota Mir
Medsökande: Hannah Ohtonen, Selina Väliheikki + Anna Jakobsson och Marta Forsberg (2019-)

’”Min vän är här” (My friend is here) är en engelsk eufemism från 1900-talet som amerikanska kvinnor från västkusten använde för att hänvisa till deras menstruation. Att vara sjuk, att ha en förbannelse. Vårt språk är fullt av negativa eufemier kring kvinnlig anatomi. Det som inte heter kan inte existera, och likaså vad som sägs om våra erfarenheter har en stor inverkan på hur vi lever dem. Vi tycker att det här tvetydiga, förtäckta, men ändå varma uttrycket tar oss tillbaka till tankar hos någon som oss för 70 år sedan, och som skapade en rums-tid bortom de tröttande kapitalistiska rytmerna och där olika känslor och kroppsliga behov kunde skötas om, ett utrymme för mjukhet, återhämtning, ömsesidighet och förkunnelser.
Genom att nå utöver generations- och territoriella gränser, syftar detta projekt till att bygga på ett relationellt feministiskt arkiv och nätverk i Sverige, vars trådar, både diskursiva och affektiva, härrör från en serie tidigare möten mellan texter, platser, kroppar och röster som vill fortsätta utforska feministisk curering och pedagogik i samband med konstproduktion och utbildning, och prioritera ömsesidiga möten, handling, känslor och erfarenheter över kroppsfrånvänd teori och praktisera en bekräftelsepolitik genom att erkänna våra skillnader.’

Waterfall 7, Performance av Anne Naukkarinen och Maarit Mustonen, In Waves, Hanaholmen Cultural Centre, november 2018