För att se denna webbplats vänligen uppgradera eller använd en annan webbläsare. Prova antingen Chrome, Safari, Firefox, Opera eller Microsoft Edge.

Ansök till programmen i fri konst

Kungl. Konsthögskolan MFA avgångsutställning 2022. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Kungl. Konsthögskolan MFA avgångsutställning 2022. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Kungl. Konsthögskolan erbjuder två program i fri konst:

Femåriga programmet i fri konst (300 hp) samt Masterprogrammet i fri konst (120 hp). Masterprogrammet följer upplägget för årskurserna 4 och 5 på det femåriga programmet.

Nästa ansökningsperiod öppnar den 20 januari 2023. Sista ansökningsdag är 1 mars 2023. Ansökningsprocessen för de respektive utbildningarna varierar, läs därför igenom instruktionerna noga.

Mer om Kungl. Konsthögskolan

Senast uppdaterad

Shrouds, Rags and Diapers: Textile Materiality from the Sacred to the Profane in Art History

Welcome to the first in a series of four open lectures at Hus28 at the Royal Institute of Art, focusing on Textiles. Axel Andersson (Senior Lecturer in Art History) will present Shrouds, Rags and Diapers: Textile Materiality from the Sacred to the Profane in Art History [pt 1].

Axel Andersson approaches the theme of textiles in the history of art through a reading of it as an open “schizo-materiality” that refuses to let itself be understood as autonomous or conceptually pre-determined.

Textile is more often than not an intimate affair: taking its place in between human bodies. Of all the art forms it is the one that we are most likely to wear, close to our skin. Even in the form of cordage (like ropes) its function in to connect, also semantically (as in the Quipus-writing of the Andes). We collect corporeal effluvia in textiles, and communicate, twine and weave the social into existence with them. A materiality lending itself to the impossible coming-together of the most common, and the most elevated. The humble rag for wiping a bottom, used in the 1970s feminist institutional care of Mierle Laderman Ukeles, is related to the Lapis lazuli cloak on one of Raphael’s Madonnas.

Read more about Textiles and other lecture dates.

Senast uppdaterad

Julius Nord

Varmt välkomna till Julius Nords examensutställning på Galleri Mejan, Kungl. Konsthögskolans studentgalleri.

Öppettider:
Mån–fre 12.00–18.00
Lör–sön 12.00–17.00

Utställningen står: 27/1–5/2. Vernissage fredag 27 januari: 17.00–21.00.

Julius Nord
Paus

När jag målar så ser jag mig inte som avsändaren till en adressat, snarare är jag ombudet som förmedlar en avisering från en plats till en annan. Utställningens titel är Paus, paus som i mellanrummen, gliporna, sprickorna. Paus betyder kortare uppehåll i verksamhet. Det är ett avbrott i tid, det som inträffar mellan den ena stunden och den andra. En paus kan upplevas besvärlig, som en icke tillvaratagen stund. Bestämda pauser finns inom alla sporter, då töms planen på rörelse och utrymme ges åt reflektion såväl som blicken framåt. Halvtid, break, intermission, uppehåll. Pausen ifrågasätter och är en nödvändig förutsättning för reflektion. Staden pausas vid torget. Paus är avstånd mellan saker; tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av. Limmet är starkare än träet, teglet är oanvändbart utan bruket. En text består av betydelsefulla pauser mellan bokstäver, mellan ord och i det avstånd som läsaren på grund av en radbrytning måste höja blicken från pappret och flytta den till nästa rads början. En dikt har sina skäl för att då och då tystna. I ett samtal kan en paus inrymma eftertanke såväl som tvekan. En paus kan vara brinnande påtaglig då något ovälkommet eller enastående har framförts. Kulören svart är en paus i världen av färg. Den mest pregnanta pausen är kanske den mellan en medveten in- och utandning.

Till denna utställning har jag låtit mitt arbete underkasta sig åtskilliga regler. Målningarna är gjorda med svart akrylfärg på pannå och formatet är bestämt enligt 23,77 x 10,97.


Foto: Daniel Johansson.

Senast uppdaterad

Elina Birkehag

Varmt välkomna till Elina Birkehags examensutställning på Galleri Mejan, Kungl. Konsthögskolans studentgalleri.

Öppettider:
Mån–fre 12.00–18.00
Lör–sön 12.00–17.00

Utställningen står: 27/1–5/2. Vernissage fredag 27 januari: 17.00–21.00.

Elina Birkehag
MOUTH TO WALL

Senast uppdaterad

Två alumner med verk i tunnelbanan

Klara Zetterholm, Civilization and its discontents, Galleri Mejan 22–30 april 2022. Foto: Jean-Baptiste Béranger
Klara Zetterholm, Civilization and its discontents, Galleri Mejan 22–30 april 2022. Foto: Jean-Baptiste Béranger

Valeria Montti Colque och Klara Zetterholm, båda utbildade i fri konst vid Kungl Konsthögskolan, ställer under vintern och våren 2023 ut i Stockholms tunnelbana.

Utställningarna som från och med i januari går att se i Skanstull samt Zinkensdamm – Valeria Montti Colque – och på Odenplan – Klara Zetterholm – är en del av kulturförvaltningens så kallade konstväxlingar.

Under 2023 kommer 13 nya utställningar att produceras.

Valeria Montti Colque medverkar med ”Himlajorden på picknick”, ett verk som bland annat tar hela skärmväggen i entréplan på Skanstulls tunnelbanestation i anspråk:

”På Skanstull visar Valeria Montti Colque en film med ett performance som också ligger till grund för hennes verk på Zinkensdamm. ’Himlajorden på picknick’ är ett filmiskt kollage där det dyker upp en mängd magiska karaktärer som utför olika ceremonier ute i naturen och i konstnärens installationer. Valeria Montti Colque gestaltar en berättelse om den dagliga tillvaron, minnen och drömmar. Verken är som fönster och vyer mot en annan värld som finns mitt bland oss”.

Klara Zetterholm visar i sin tur utställningen ”Civilization and Its Discontents” på Odenplans tunnelbanestation.

Utställningen står i den monter som sedan 1996 har visat över hundra nyutexaminerade konst- och konsthantverkstudenter.

Om ”Civilization and Its Discontents”:

”I montern har konstnären skapat en installation av en samling fiktiva arkeologiska fynd och äldre föremål. Skulpturerna är patinerade och bemålade för att likna sten eller framstå som åldrade. Zetterholm har använt ett grepp som vi är vana vid från museivärlden där återskapade objekt finns sida vid sida med autentiska hundra eller tusen år gamla material, i en ofta nybyggd väldesignad miljö ifrån nutiden. Konstnären blandar olika tidsliga lager genom att inkludera vardagliga objekt från vår samtid, ett slags fossiler från framtiden. Skulpturerna i montern är uppställda som att en museiintendent eller en arkeolog inlett sitt arbete på platsen för att fundera ut hur objekten kan visas upp och klassificeras”.

Läs mer om konstväxlingen i tunnelbanan här.

Senast uppdaterad

Open Lecture Series: Textiles

La Villa, 2017-2022 Vue de l'exposition Splendid Isolation, S.M.A.K., Ghent, Belgique, Dimension Variable - Production La Villa du Parc, Centre d’art contemporain, Crédit photo : Dirk Pauwels


What is the relationship between textiles and artistic practice? Learn about the material itself, its usage within contemporary art and its various art historical and socio-political connotations. In a series of four lectures, Axel Andersson (Senior Lecturer in Art History) and Natasha Marie Llorens (Professor in Art Theory) will present two lectures teasing out the relevance of textile to art.

Shrouds, Rags and Diapers: Textile Materiality from the Sacred to the Profane in Art History

Pt 1 with Axel Andersson: Tuesday, January 31st 16:30-18:30, Hus28
Pt 2 with Axel Andersson: Tuesday, February 14th 16:30-18:30, Hus28

Textile is more often than not an intimate affair: taking its place in between human bodies. Of all the art forms it is the one that we are most likely to wear, close to our skin. Even in the form of cordage (like ropes) its function in to connect, also semantically (as in the Quipus-writing of the Andes). We collect corporeal effluvia in textiles, and communicate, twine and weave the social into existence with them. A materiality lending itself to the impossible coming-together of the most common, and the most elevated. The humble rag for wiping a bottom, used in the 1970s feminist institutional care of Mierle Laderman Ukeles, is related to the Lapis lazuli cloak on one of Raphael’s Madonnas. In a series of two lectures, Axel Andersson, approaches the theme of textiles in the history of art through a reading of it as an open “schizo-materiality” that refuses to let itself be understood as autonomous or conceptually pre-determined.

Figure and Ground: An Overview of Textile Materiality in Contemporary Art 

Abstraction with Natasha Marie Llorens: Tuesday, February 7th 16:30-18:30, Hus28
Figuration with Natasha Marie Llorens: Tuesday, February 21st 16:30-18:30, Hus28

The use of textiles in fine art has long been entangled with craft history, with the material cultures of the working classes and rural communities. Artists who work with textiles have often either come from or borrowed from indigenous communities, and claimed feminist and queer working methodologies openly. Natasha Marie Llorens will present two lectures that give a broad overview of these material and discursive entanglements in the work of contemporary artists. She will  draw on the work of art historians T’ai Smith and Julia Bryan-Wilson and gender studies theorist Eve Sedgewick. The first lecture will focus on abstraction and will consider the work of Anna Betbeze, Eric Mack, Solange Pessoa, Adrian Vescovi, Helen Mirra, Ayan Farah, Rosemarie Trockel, and N. Dash, among others. The second will address figuration, both that which is woven into an artwork’s surface or made into a volume; it will take as its starting point the work of Hannah Ryggen, Diedrick Brackens, Jagdeep Raina, Mike Kelly, Afra Eisma, Sarah Lucas, Cecilia Vicuña and Sophy Naess

Senast uppdaterad

Regeringen utser Sanne Kofod Olsen till rektor vid Kungl. Konsthögskolan

Sanne Kofod Olsen. Foto: Johan Wingborg
Sanne Kofod Olsen. Foto: Johan Wingborg

Regeringen har i dag utsett Sanne Kofod Olsen som rektor vid Kungl. Konsthögskolan. Hon tillträder den 1 januari 2023.

Sanne Kofod Olsen är sedan 2018 dekan och chef för Konstnärliga fakulteten vid Göteborgs universitet. Kofod Olsen har tidigare bland annat varit rektor för Det Kongelige Danske Kunstakademi, Billedkunstskolerne & Kunsthal Charlottenborg i Köpenhamn samt rektor vid Det fynske Kunstakademi.

Hon efterträder Sara Arrhenius som efter att ha lett Kungl. Konsthögskolan sedan 2017 tillträder som direktör vid Svenska institutet i Paris.

Ewa Kumlin, styrelseordförande vid Kungl. Konsthögskolan: 

– Styrelsen välkomnar regeringens beslut att utse Sanne Kofod Olsen till rektor för Kungl. Konsthögskolan med tillträde 1 januari 2023. Hon har en gedigen bakgrund inom samtidskonst och högskola och vi känner oss trygga när hon nu tar Konsthögskolan vidare till nästa nivå, ett arbete som utgår från den solida bas som har byggts de senaste åren.

Utbildningsminister Mats Persson önskar i ett pressmeddelande från utbildningsdepartementet Sanne Kofod Olsen all lycka till i arbetet som rektor vid Kungl. Konsthögskolan. 

– Med sin gedigna bakgrund inom både högskole- och konstsektorn är hon väl lämpad för uppdraget. Jag ser fram emot ett givande samarbete framöver.

Läs utbildningsdepartementets pressmeddelande här. 

Övrigt

Läs mer om Sanne Kofod Olsen och styrelsens arbete här.
Ta del av ett samtal mellan Sara Arrhenius och Sanne Kofod Olsen här.

Senast uppdaterad

OPI Lab | Open Door Sessions

Open Door Session is a monthly fixture arranged by OPI Lab and an opportunity to share what OPI Lab is working with. Please feel welcome to join the discussions over some food, or simply a drink.

Of Public Interest (OPI) Lab is a hub for experimental artistic and architectural practice-based thinking and doing. It is hosted by the Institution for Research and Further Education in Art and Architecture at the Royal Institute of Art in Stockholm. 

The lab asks, in different ways, what is of public interest? — through working on and realizing projects in, around, and in between art and architecture.

OPI Lab has two locations. One is at the Royal Institute of Art, the other is a storefront in an area of Stockholm undergoing significant development. This space is the locus for site specific work, and importantly, it also establishes a visible presence and commitment to a neighborhood.

The work performed at OPI Lab is closely tied to socializing with the surroundings and each other, as a necessary component of building ideas through conviviality. OPI Lab hosts a monthly Open Door Session as a public moment in the space offering food and drinks, discussing and sharing experiences with colleagues, friends, passersby, and people from the neighborhood.

Spring 2023: Open Door Sessions

11 January
8 February
8 March
5 April
3 May
30 May to 3 JuneOpen Door all week
Time:17:00–20:00
Location: OPI Lab, Gröndalsvägen 1, 117 66 Stockholm
Tunnelbana stop:Liljeholmen, then a 5-minute walk, or tram to Trekanten

Please note the space is accessible by several steps. There is unfortunately no ramp or accessible toilet.

To learn more about OPI Lab and the Open Door Sessions, visit the OPI Lab Instagram account @opi_lab and the noticeboard in the storefront window at OPI Lab, Gröndalsvägen 1.

OPI Lab is founded by the artist Jonas Dahlberg and led together with curator and writer Jasmine Hinks. It is hosted by the Royal Institute of Art in Stockholm.

Visit OPI Lab’s storefront at OPI Lab, Gröndalsvägen 1, 117 66 Stockholm, or at the Royal Institute of Art, Flaggmansvägen 1, 111 49 Stockholm.

www.opi-lab.com
studio@of-public-interest.com

Senast uppdaterad

Sensing Citation: the Sensing Salon

The Sensing Salon Centre Pompidou, Paris. (2019). Image by Marie-Louise Richards

The Sensing Salon is an ongoing research and studio practice by Valentina Desideri and Denise Ferreira da Silva. The practice of the Sensing Salon expands the image of art beyond objects, events, and discourse to include the healing arts. Through formats that facilitate collaborative studying and experimenting with different practices and tools for reading (tarot and astrology) and healing (reiki and political therapy), the Sensing Salon enables thinking about political and social issues in a way that attends to the emotional, physical, and spiritual aspects of existence. The Sensing Salon has been shown at Kunstverein Hamburg, Kadist (Paris), The Showroom (London), Arika (Glasgow), Centre Pompidou (Paris), Hangar (Lisbon), and Artspeaks (Vancouver) among others.

This full-day workshop session reflects on the role of citation within the sensory practice making of the Sensing Salon. Places for the event are limited as an atmosphere of intimacy is necessary for the workshop. We therefore ask that everyone who signs up be willing to actively engage in the discussion and workshop. 

Valentina Desideri explores artmaking as a form of study and study as a form of making art. She trained in contemporary dance, fine arts and is currently a PhD candidate at the Social Justice Institute at the University of British Columbia, Vancouver. She provides fake therapy and political therapy, and she co-organizes Performing Arts Forum (PAF) in France, and is a member of the online platform ehcho.org. 

Denise Ferreira da Silva is a philosopher, writer, and filmmaker. Her academic and artistic works address the ethical and political challenges of the global present. She is the author of Toward a Global Idea of Race (2007), A Dívida Impagável (2019), Unpayable Debt (2022) and co-editor (with Paula Chakravartty) of Race, Empire, and the Crisis of the Subprime (2013). Her artistic work includes the films Serpent Rain (2016) and 4Waters-Deep Implicancy (2018), in collaboration with Arjuna Neuman. She is a member of the online platform ehcho.org. 

The workshop is part of the upcoming issue on Citations in Parse Journal (2023). Initiated by guest editors Cathryn Klasto (HDK-VALAND), and Marie-Louise Richards (Royal Institute of Art). Citations aim to offer exploratory positions and pathways to discuss the politics of citations and articulate citational practice, giving space and time to gather thoughts and ideas in dialogue with the practices in the expanded field of architecture and the visual arts. Part of the Royal Institute of Art’s public research events. Read more about the upcoming issue and events here.

Publicerat

Våren på Galleri Mejan

Elina Maria Eriksson, Time and Space is a luxury, Galleri Mejan 8–17 April 2022

Galleri Mejan är Kungl. Konsthögskolans studentgalleri.

Under större delen av året visar våra avgångsstudenter i fri konst sina separatutställningar här. Du hittar galleriet på Exercisplan 3, Skeppsholmen.

Under våren 2023 ställer följande studenter ut:

Lisa Zetterberg
Charlotte Landelius
13/1-22/1

Vernissage: 13 januari 2023

Julius Nord
Elina Birkehag
27/1-5/2

Vernissage: 27 januari 2023

Simon Sjöström
Linnéa Ndangoya Palmcrantz
10/2-19/2

Vernissage: 10 februari 2023

Mari Mattsson
Simon Ferner
24/2-5/3

Vernissage: 24 februari 2023

Linnea Lindberg
Alex Mahmoud Valijani
10/3-19/3

Vernissage: 10 mars 2023

Breogán Xague
Ksenya Pedan
24/3-2/4

Vernissage: 24 mars 2023

David Grønlykke
Frida Peterson
7/4-16/4

Vernissage: 7 april 2023

Joakim Havaas
Jesper Versterlund
21/4-30/4

Vernissage: 21 april 2023

Ester Eriksson
5/5-14/5

Vernissage: 5 maj 2023

Senast uppdaterad

Samtal mellan två rektorer

Sanne Kofod Olsen. Foto: Johan Wingborg Sara Arrhenius Foto: Patrick Miller
Sanne Kofod Olsen Foto: Johan Wingborg Sara Arrhenius Foto: Patrick Miller

Två rektorer möts i ett samtal om rektorsuppdraget, konst och framtiden.
Den ena ska i januari 2023 vidare till Paris och en ny tjänst som direktör vid Svenska institutet.
Den andra tillträder vid årsskiftet som ny rektor vid Kungl. Konsthögskolan.

Medverkande

Sara Arrhenius, rektor vid Kungl. Konsthögskolan
Sanne Kofod Olsen, dekan vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.

Sara Arrhenius

”När jag för sex år sedan, 2016, fick samtalet om att Mejan stod i lågor så hade jag redan tackat ja till tjänsten som rektor vid Kungl. Konsthögskolan. Jag minns den svindlande känslan av att stå inför något betydligt större och svårare än det jag hade tänkt mig. Då hade jag ännu inte greppat skolans situation i stort, utan var fullt upptagen av att göra färdigt min sista utställning på Bonniers Konsthall. Men det som gjorde att jag initialt var nyfiken på uppdraget som rektor var att jag var intresserad av hur jag med min långa erfarenhet av skrivande, curaterande och ledarskap inom andra delar av konstfältet som en konsthall, ett ateljéprogram, olika tidskrifter och tidningar, kunde bidra till att utveckla en så anrik och viktig institution som Mejan. Jag var särskilt intresserad av de möjligheter som finns inom en högskola att arbeta mer sökande och experimentellt, att konsten får sitt eget rum att utvecklas i – utanför krav på publiksuccé, tillgänglighet och säljbarhet, något som jag fortfarande ser som en väsentlig kärna i all konstutbildning och forskning. På det sättet kan en konsthögskola vara en viktig motor i konstens utveckling.

En fråga som vore intressant att höra dina tankar om Sanne, och som jag själv tänkte uppehålla mig vid en stund, är hur rektorsuppdraget kan formuleras: det akademiska ledarskapet är ju väldigt annorlunda än att vara till exempel redaktör för en tidning eller konstnärlig ledare för en konstinstitution där en stark konstnärlig riktning förväntas. I mina tidigare uppdrag har jag alltid arbetat utifrån övertygelsen att en konstnärlig ledare själv ska vara konstnärligt aktiv inom institutionen för att bibehålla en trovärdighet och vara med i att utveckla institutionen, så att säga, inifrån. Det förhållningssättet tog jag med mig till Kungl. Konsthögskolan som en ambition, men den ambitionen har nog varit det som har varit knivigast att artikulera inom den rådande synen på akademiskt ledarskap, där rektor ligger i linjen – och inte är en del av kollegiet som driver högskolans innehåll. Trots det har jag som en del av ledningsuppdraget haft möjlighet att driva en rad spännande strategiska projekt, som till exempel vår vision, skriven i formen av ett kammarspel, utställningsplatsen Rutiga golvet och vårt program med gästprofessorer som öppnat nya fält på skolan och initierat utveckling av utbildning och forskning.

Sanne, inför att du ska tillträda som rektor är jag nyfiken på din bild av rollen som rektor, vilken sorts rektor har du ambitionen att vara?”

Sanne Kofod Olsen

”Det är självklart något jag har funderat över i mina olika roller som ledare inom akademin. På den lilla konstakademin (Det fynske Kunstakademi) var jag en del av kollegiet, eftersom vi var så få. Jag både undervisade och drev utbildningens utveckling tillsammans med tre professorer. På den mellanstora konstakademin (Kunstakademiet Billedkunstskolerne i Köpenhamn) var jag tvungen att vänja mig vid en plats i linjen, precis som du benämner det, att hitta meningen med en sådan roll och navigera i samarbete med de kunniga lektorer och professorer som var där. I den stora organisationen, konstnärliga fakulteten på Göteborgs Universitet, har rollen i huvudsak varit ledande och – kanske – långt ifrån innehåll i förhållande till utbildning och forskning på annat än en ganska teknokratisk nivå. Jag har inte haft möjligheten att lägga mig i utbildningens och forskningen utveckling annat än i själva ramsättningen av önskad utveckling.

Nu går jag tillbaka till den mellanstora konstakademin med förväntningen att återigen komma närmare utvecklingen. Dock utan att förvänta mig att jag ska ses som en del av kollegiet, men precis som du säger: med en klart definierad roll i linjen. Jag upplever dock, att denna roll kan ge en rik möjlighet för mig att medverka tillsammans med kollegiet och att vi i samarbete kan fortsätta den fina utveckling som Mejan har visat prov på de senaste sex åren. Det kanske både genom att fortsätta det strategiska arbetet beskrivet i kammarspelet (som jag gillar väldig mycket, både till form och innehåll. Ett roligt format till en vision!), och genom curatoriska projekt, som kontextualiserar skolan och vad den vill och ska vara framöver – och det ständigt pågående arbetet med att utveckla konstutbildningen och forskningen.

Jag brukar citera den amerikanske konstnären Robert Morris, som en gång publicerade en essäsamling med titeln: A continuous project altered daily. Denna mening är väl sådan att den beskriver både hur jag ser på livet och på ledarskap: som ett kontinuerligt projekt som påverkas av olika människors inblandning, ett tillstånd eller situation som alltid är i förändring. Det är en kontinuerlig dialog, ett samtal som redan nu händer i och med denna konversation mellan dig och mig. Som rektor ser jag mig själv som en möjliggörare, en som medskapar och samlar in denna konstanta förändring för att sedan komma vidare, och på detta sätt skapa en starkare ram för den fria konsten, inom den typ av institution som vi nu har: nämligen konstutbildningen.

Sara, under dina sex år på Mejan, vad är du stoltast över att ha åstadkommit tillsammans?”

Sara Arrhenius

”Det är, tror jag, avgörande att en konsthögskola alltid befinner sig i ett slags ifrågasättande av sig själv och vad konst är. På det sättet måste en konstskola vara en plats där konstnärliga kriser är en del av arbetsdagen och arbetsprocessen. Men när jag tillträdde som rektor för Mejan så hade skolan sedan en längre tid befunnit sig i en mycket djup kris – av ett helt annat slag än den konstnärliga. Den var sliten av yttre och inre konflikter och hade en nedgången arbets- och studiemiljö utan struktur. Jag upplevde det som en plats som till viss del var präglad av en tystnadskultur som gjorde att missförhållande inte kom i dagen och kunde åtgärdas, något som också blev påtagligt under Metoo-debatten som började några månader efter jag tillträdde 2017. Branden 2016, som ju på alla sätt var en traumatisk erfarenhet för både studenter och medarbetare, har  också under dessa år kommit att prägla praktiska förhållande på skolan. Därför är jag stolt över att tillsammans med medarbetare och studenter ha tagit oss från den punkten till en skola som i dag är en fungerande och demokratisk arbets- och studieplats.

Jag upplever att Mejan i dag är en angelägen och levande konstskola där otroliga konstnärer utbildas, fantastisk konst skapas och ett viktigt samtal om konst och arkitektur förs inom vår forskning och våra vidareutbildningar. Ett avgörande steg i förändringsarbetet var att bygga en helt ny mer fungerande organisation där alla medarbetare, såväl lärare som studenter, har ett inflytande. Tillsammans har vi också skapat arbetsformer som har ett stort moment av medskapande; nyligen skrev vi till exempel vår verksamhetsplan tillsammans. Jag är också glad över utvecklingen i utbildningen och forskningen, som varit intensiv och produktiv. För ett år sedan invigde vi en ny institution för forskning och vidareutbildning, vid sidan av vår på alla sätt och vis unika institution för programutbildning. Vi har öppnat upp nya platser och områden på skolan som Lyssningsrummet och Mindepartementet. Vi har installerat nya professurer i offentlig konst, performance och ljud och därmed vidgat vårt konstnärliga fält. Vi har också fördjupat utbildningen i skulptur, måleri och teori, bland annat genom att återöppna Materialinstitutet. Jag kan fortsätta den här skrytlistan länge till, det är roligt att se tillbaka och glädjas över att vi tillsammans har hunnit utveckla skolan så mycket vad gäller innehåll och metoder, trots att förutsättningarna stundtals har varit utmanande.

Det vore intressant att höra dina tankar Sanne, utifrån det läge konsthögskolan är i dag – vad ser du som viktigt att fortsätta utveckla?”

Sanne Kofod Olsen

”Jag är först och främst väldig tacksam för, att jag tar över efter en omfattande och noggrann struktureringsprocess, en som har fått Mejan ut ur de kriser som du talar om, Sara. Och då har vi inte ens talat om pandemin. I den mån det fortsatt finns behov för en struktureringsprocess, vill jag självklart fortsätta detta arbete. Det är otroligt viktigt för mig med tydliga och transparenta processer, precis som jag också tycker att studie- och arbetsmiljö är otroligt viktigt för trivsel, men också helt avgörande för ett positivt utvecklingsarbete framöver. Det finns ju även en strategi för högskolan, som jag läser som ett uttryck för vad man de senaste åren har jobbat med på skolan, vad man gärna vill – och vad man tycker att det fortfarande finns behov av att jobba med. En utgångspunkt för skolan verkar vara experimenterande och ett uttalat risktagande, och det stämmer egentligen väl överens med min relation till konsten: det ska den vara och framför allt på en konstskola, där man inte bara kan fastna i traditionsbundna metoder och tillgångar. Konsten ska utveckla sig fritt och konstutbildningen spegla vad än konsten tar sig för. Det är dessutom ett evigt aktuellt tema att diskutera konstnärlig forskning och forskningens roll i förhållande till utbildningen. Jag tycker att diskussionen om konstnärlig forskning är stor och på sätt och vis omogen. Vi får prata mer om hur vi definierar konstnärlig forskning och kanske se på den i ett differentierat fält. Här finns mycket att utveckla!

Även om jag tycker, att en konstutbildning – precis som med all annan utbildning – ska fokusera på reflektion och fördjupning, så finns det för konsten ett viktigt perspektiv, nämligen att den riktar sig mot en publik. Därför tycker jag också att det är viktigt, att ha utåtriktade aktiviteter, som skapar möjlighet för att skolans produkter, det vill säga: konsten får en synlighet i samhället i stort, och inte bara i kulturlivet, men också där. Jag vill därför gärna jobba med det relationsskapande på och för skolan, det gäller förstås även mig själv; jag är ny i Stockholm och i det svenska konstlivet. Ett annat område, som jag tycker är viktigt, är internationalisering, men sett genom de kritiska frågor vi behöver ställa oss i relation till detta begrepp. Vad är internationalisering i dag i en värld med en förändrad demografi och ekonomi, socialt och etniskt, med en klimatkris som begränsar resandet? Något som jag tar med från Göteborg är idén om internationalisering på hemmaplan: idén rymmer frågor om breddad rekrytering, både i förhållande till studenter och anställda. Internationalisering ska inte vara ett mål i sig. Det är snarare ett verktyg, som kan hjälpa oss att ställa frågor om vad vi gör och hur vi gör det – och som därmed påverkar våra handlingar. Det är på samma gång inspiration, best practice och inlärning. (’Learning’, menar jag då).

Självklart är jag nyfiken på vilka diskussioner som finns på Mejan. Vilka är de brinnande punkterna? Som ny rektor kliver jag ju in i en existerande konversation, ett samtal som under din ledning, Sara, har pågått under sex år och som jag tror att jag får en känsla för genom att läsa Konsthögskolans vision och strategi. Självklart ska jag också lyssna till vad som även i framtiden sägs och blir sagt, och det är jag väldig nyfiken på! Jag ser verkligen fram emot att jobba med alla på Mejan.

Nu Sara, när det är dags att gå vidare till Paris och Svenska institutet, vad hoppas du att KKH är om sex år – när du kanske åter vänder blicken hitåt för att se hur allt har gått?”

Sara Arrhenius

”Jag hoppas att Kungl. Konsthögskolan har lyckats värna sin självständighet och konstens frihet. Att man inte fastnat i en överdriven byråkratisering som riskerar att få konstutbildning och högre utbildning att stelna, utan har kvar den öppna utbildningsform vi har i dag. Den tror jag är avgörande för att utbilda framtidens konstnärer. Att den bredd som utmärker skolan i dag i konstnärliga inriktningar i vårt mångkunniga kollegium – men också de vägar studenter och forskare väljer att ta med sin konst – finns kvar. Att vi genom vår kommande ombyggnad skapar en utbildnings- och forskningsmiljö som månar om den konstnärliga praktiken, konstutbildningens behov av fria ytor och möjlighet att konstnärligt arbeta praktiskt och materiellt. Oavsett om det gäller måleri eller ljudkonst. En önskan vore också att det publika program med utställningar och publikationer som jag påbörjat har hittat sin form och expanderat. Mejan ska vara i samtal med omvärlden och vara med i en diskussion om vad samtida konst är i ett större konstnärligt fält.

Sanne, utifrån din långa erfarenhet av högre utbildning, ser du att den finns en risk med en ökad detaljstyrning och reglering av högre konstutbildning?”

Sanne Kofod Olsen

”Ja, och den detaljstyrningen må för allt i världen inte ta över, för den risken finns absolut. På en politisk nivå talas det ofta om avbyråkratisering, men tendensen de senaste (många) åren, har varit det motsatta. Dokumentation och registrering av i stort sett allt har gjort att vi alla i större eller mindre grad ska agera administratör och att tid, som skulle kunna användas för innehåll och utveckling – eller publik verksamhet – i stället går in i systemen, som i vissa stunder kan verka som en stor entropi, ett svart hål. Med det sagt, så tycker jag att kvalitetssäkringssystemen för konstutbildningen är viktiga. Det har länge funnits ett behov av uttrycklighet i relation till vad vi gör, så att allt inte bara är underförstått. Förhållningssätt till lärandemål och kursbeskrivningar tycker jag är bra, de är också en förutsättning för oss att kunna förhålla oss kritiskt till våra egna handlingar, och således utveckla hur vi utbildar. Sammantaget bör det inte hota den konstnärliga friheten, kanske kan den till och med stärka den: att vi på ett rimligt sätt ger ett språk till det outtalade.

Jag hoppas först och främst att KKH är en självständig högskola om sex år. Sammanslagningar, till exempel, har för mig ett enda syfte – och det är att kunna effektivisera styrningen. Innehållet stärks inte, administrationen och styrningen utökas och resultatet blir inte billigare. Det är klart, att det finns en viss risk att ekonomin ändrar sig till det sämre. Det ser vi redan nu: världsekonomin påverkar också lokalt och den påverkar därmed Mejan. Samtidigt – det är att vara en del av samhället. Kanske får vi gemensamt dra ner på och syna våra privilegier, i Norden har vi väldig bra förutsättningar till att börja med. Jag tror att man kan driva väldig bra/högkvalitativ konstutbildning både på en mindre yta och för mindre pengar, men det kräver så klart prioriteringar, sådana som vi helst är utan.

Så om sex år är vi fortsatt en självständig högskola, som driver en utmärkt utbildning och forskning inom den fria konstens fält och har fina lokaler och möjligheter att göra detta. Vi når ut brett i det svenska samhället, vi speglar samhällets demografi båda bland studenter och lärare, man känner oss för konst av hög kvalitet inom våra utbildningar, forskning och samverkan, vi är en del av ett internationellt nätverk för konsten, inbegripna i långsiktiga samarbeten med hållbarhet som en fundamental premiss. Och vi jobbar framför allt med aktuella konstnärliga uttrycksformer som finns och efterfrågas i samtiden – utifrån devisen ’experiment och konstnärligt risktagande’, inom såväl kända som okända konstformer.”

Senast uppdaterad

Lisa Forslund Zetterberg

Varmt välkomna till Lisa Forslund Zetterbergs examensutställning på Galleri Mejan, Kungl. Konsthögskolans studentgalleri.

Öppettider:
Mån–fre 12.00–18.00
Lör–sön 12.00–17.00

Utställningen står: 13/1–22/1

Vernissage fredag 13 januari: 17.00–21.00.

Skepp som möts i natten är en videoinstallation där filmklipp på skärmar och projektioner berättar en historia om en kärleksrelation som inte fungerar. 

I vår tid står fotografier eller filmer över ord. Det är inte längre relevant att tala om vad som faktiskt hände. Vi vill ha bevis. Videoverket visar konstnärens samlade bevis för att hon ska bli ihågkommen som offret i relationen.

Utställningen ifrågasätter enkelheten i motsatsförhållandet offer/förövare när det kommer till destruktivitet i relationer. Den undersöker nedbrytande mönster mellan två personer, att det inte alltid kommer från en källa och hur den kan pendla mellan parterna. 

Lisa Forslund kommer från en kandidat i filmisk gestaltning på Akademin Valand. Hon har arbetar med video och spelfilm som huvudmedium, och med ämnen som kretsar kring kvinnlig fulhet, destruktivitet och eskapism. 

Filar ner naglarna för långt
Det gör inte ont men allt känns obekvämt att ta på
Vissa har klumpen i halsen 
Min sitter i magen vid magsäcken 
Där revbenet som bröts en gång satt
Jag önskar att det fortfarande var brutet
Obrutna revben känns ingenting

Senast uppdaterad

Charlotte Landelius

Varmt välkomna till Charlotte Landelius examensutställning på Galleri Mejan, Kungl. Konsthögskolans studentgalleri.

Öppettider:
Mån–fre 12.00–18.00
Lör–sön 12.00–17.00

Utställningen står: 13/1–22/1

Vernissage fredag 13 januari: 17.00–21.00.

Charlotte Landelius
DET INRE HAVET

Landelius is interested in topics such as shame, love, relationships and memories. She explores these themes through various media including video-based installations, sculptures and paintings.

Central themes include the sea used as a metaphor and the exploration of emotions of opposite meanings expressing themselves physically in the same way. Just as the feeling of love can cause a racing heart or physical tingling, so can the feeling of fear. This duality of meaning can also be applied to the sculpture, Family relations ships which can be seen as a symbol of life, death, freedom as well as claustrophobia, security and fear.

Landelius worked with documentary films for over a decade, before starting her studies at Royal Institute of Art in Stockholm

Allt
är förlåtet
Igen
Igen
Igen
Som vågen slår mot land
Igen
Igen
Förlåtet

Senast uppdaterad

First Year Exhibition

Förstaårsstudenterna vid programmet i fri konst på Kungl. Konsthögskolan välkomnar besökare att uppleva deras verk och konstnärliga praktiker i sin första utställning på högskolan.

Utställningen öppnar för allmänheten kl 13:00 den 25 januari till kl 16:00 den 28 januari.

Vernissagen sker fredagen den 27 januari kl 16:00–20:00.

Utställningen kommer att äga rum på Mellanrummet, Skulpturmodellsalen och Rutiga golvet på Kungl. Konsthögskolan.

Utställande studenter:

Zeynep Çolpan
Senay Berhe
Hanna Nordahl
Doris Apelqvist
Mio Nielsen 
Oliver Amadeus 
Wen Tang
Ida Edin 
Paula Andersen
Ebba Rost
Hedvig Wijkström 
Mattias Carlos Håkanson 
Astrid Womack 
Sebastian Lindén Helset
Elias Autio
Léa Silva De Sousa Vidal
Josefin Ljungman
Paul Kangni Adamah