Vilken kunskap kan uppstå om utradering av vissa kroppar, och frånvaron av vissa röster sätts i centrum för arkitekturens tänkande och görande?
Marie-Louise Richards är adjunkt i arkitektur och undervisar postmasterkursen Decolonizing Architecture vid Kungl. Konsthögskolan.
Kursen använder termen decolonization/avkolonisering som kritisk position och konceptuell ram för en arkitektonisk och konstnärlig forskningspraktik engagerad i sociala och politiska frågor. Genom att bryta den linje som utgör disciplinens gränser, reflekterar hon över sin egen position som forskande arkitekt och lärare och söker en omformulering av arkitektur som praktik, disciplin och historia, samt undersöker hur utraderade historier kan projicera möjliga framtidsutsikter.
Framväxten av universitetsinstitutioner dedikerade åt Women’s Studies och Black Studies i USA växte fram ur student- och fakultetsaktivism. De hade sina rötter i det sena 1960-talets sociala massrörelser, som ägde rum inte bara i USA utan över hela världen. Samtidigt som koloniserade länder kämpade för självständighet från imperialistisk kolonialism, förde ursprungs- och minoritetsgrupper gällande klass, etnicitet, genus och sexuell läggning en kamp för medborgerliga rättigheter, social rättvisa, sexuell frigörelse och jämlikhet. Under denna extraordinära tidsperiod stred universiteten för dessa kunskapsfält.
Idag tar vi dessa akademiska fält för givna, och många har glömt att enskilda individer utsattes för personliga risker när de stred för att etablera ett ifrågasättande av rådande uppfattningar kring objektivitet och rigida gränsdragningar mellan akademiska discipliner. Denna kamp grundades på erkännandet av ett behov av akademiska fält byggda på interdisciplinära metoder, med levda, förkroppsligade erfarenheter i centrum för studierna. Särskilt i undersökningar av sociala och kulturella konstruktioner av identitet, system av privilegier, härskande och förtryck, och i studier av maktrelationer.
Att förstå kunskap, inte bara i termer av vem den är till för och vem som producerar den, utan även varifrån, var en radikal syn på kunskapsproduktion vid tidpunkten. På många sätt är det fortfarande så. Inte nog med att vi behöver förhålla oss till varför, vi behöver också förhålla oss till vad det skulle betyda att sätta denna fråga i centrum för hur vi tänker på arkitektur som disciplin, arkitektur som praktik och arkitektur som historia.
För de flesta som studerar till arkitekt är den möjligheten ett socialt arv. Det finns undantag, förstås, men trots att arkitektutbildningen genom åren uppvisar en större mångfald (”breddad rekrytering” skrevs in i högskolelagen 2001) visar en studie som publicerades i tidskriften Arkitekten 2016 att, trots initiativ för att motverka det, kan vi se en fortsatt social snedrekrytering av arkitektstudenter. Få av de som inte delar samma medelklassbakgrund som majoriteten av kurskamraterna avslutar sina studier och tar examen. Ännu färre stannar och utmärker sig inom yrket. I brist på ytterligare forskning kan vi än så länge bara spekulera över orsakerna.
Så, var lämnar det oss? Jag skulle vilja betrakta arkitektur som kultur i linje med arkitekten och teoretikern Dana Cuffs terminologi. Med fokus på arkitekters vardag, visar hon att en ”culture of practice” inte bara har sitt ursprung i kunskap som förvärvats i och genom utbildning, utan också i rutinmässig handlingar baserade på erfarenheter från olika stadier av en arkitekts studier och karriär. Genom att noga observera vad arkitekter gör, ger Cuff insikter om vad som förefaller normalt eller självklart för arkitekter. Hon blottlägger vad det innebär att transformeras från icke-arkitekt till arkitekt.
Genom att reflektera över legitimeringens strategier – hur handlingar rättfärdigas, även när de producerar och reproducerar problematiska förhållanden – låter Cuff oss betrakta hur processen att bli arkitekt, utöver expertkunskaper, också handlar om att förvärva värderingar och övertygelser. De sätt som arkitekter legitimerar sitt arbete och sina handlingar, och hur detta meningsskapande system översätts i formerande av internationella nätverk, förhåller sig också till vokabulär och andra kulturella koder som förs vidare inom utbildningen.
Sju år efter min examen från arkitekturskolan återvände jag till studier i en tvärvetenskaplig kurs om arkitektur och konst i Stockholm. Efter flera års frånvaro befann jag mig ännu en gång i rollen som student, och stod återigen inför ett traditionellt moment inom utbildningen – kritikgenomgången. En välkänd och frekvent publicerad arkitekt och professor från en ansedd arkitekturskola i USA hade bjudits in för att ge kritik på det arbete vi producerat. Sedan min egen arkitektutbildning hade jag inte varit i närvaron av den sortens auktoritet som vår gäst förkroppsligade. Jag tänkte inget särskilt om det först, det var ändå en bekant situation för mig. Arkitekturutbildningar är trots allt strukturerade kring denna pedagogik: material produceras på ritsalen, hängs upp och bedöms sedan, ofta ganska hårt, av praktiserande arkitekter och professorer.
Under kritiken började något hända. Jag kom åt språk och rörelser som jag glömt att jag hade tillgång till; attityder jag glömt att jag hade förmåga att uttrycka. Det var en utomkroppslig upplevelse. Sättet jag satt i min stol, sättet jag reste mig och rörde mig mot materialet på väggen, hur jag studerade det och satte mig på min plats igen. Orden jag skulle yttra, och hur jag sa dem. Sättet på vilket kritiktillfället som situation aktiverade något som legat slumrande i mig, något som jag omedvetet fick tillgång till och fortsatte att förkroppsliga. Jag följde någon form av direktiv som jag tidigare lärt in – och insåg att om jag skulle göra mig förstådd, bli tagen på allvar, var jag tvungen att prestera. En ännu viktigare insikt var att jag även visste exakt hur denna prestation skulle utföras – för att bli validerad.
Genom att närma sig arkitekturens praktik för kunskapsproduktion och legitimering från ett kulturellt perspektiv, och erinra hur jag själv blev medveten om den, har jag insett att det som arkitektutbildningen verkligen lär en är hur prestationen ska framföras. Jag hanterade det genom att hålla mig nära min egen kropp. Språket, de sociala koderna, och sätten att uttrycka en uppsättning värderingar var vad jag behövde lära mig. Det var färdigheten jag var tvungen att behärska för att gå igenom utbildningen, och ta examen.
I Towards a Politics of Location identifierar poeten och forskaren Adrienne Rich platser som kartor på, eller inom, vilka hon blivit skapad och själv skapar. Hon ser också dessa platser som narrativ. Hon ber läsaren att rannsaka var den själv skapades och, särskilt, att inte börja med vilken kontinent, vilket land, eller vilket hus, utan att börja med geografin som ligger närmast: den egna kroppen. Hon utmanar läsaren att lokalisera varifrån de talar. Med utgångspunkt i sin egen kropp konfronterar hon sig själv med faktiska särdragen i hennes ras och kön utgör, inte hennes kön och ras, när hon påminner sig om var hennes kropp först kom till världen – på ett segregerat sjukhus i den amerikanska södern. Hon beskriver att hon definierades utifrån ras innan hon definierades som kvinna, och att detta skulle komma att bli ett livslångt faktum.
Lokaliseringens politik börjar med hennes egen kropp, men börjar också med att förståelsen av att hennes egen kropp har mer än en identitet: att leva ett liv som först och främst betraktas utifrån hennes ras, och i andra hand hennes kön. Hon lokaliserades av hudfärg och kön, men konsekvenserna av båda tycks omgivna av mystik. Antagandena som ligger till grund för ras- och könsbaserade uppdelningar baseras på uppfattningen att sådana uppdelningar är neutrala eller naturliga, och inte socialt konstruerade motsatser som är inramade, absoluta och oföränderliga, och i sin tur strukturerar både samhällen och liv.
Att lokalisera sig själv i sin egen kropp betyder mer än att förstå vad det innebär att vara kvinna: det handlar även om att förstå till vilka platser färgen på hennes hud tagit henne och till vilka platser den inte gjort det.
När jag blev medveten om hur jag kom att förkroppsliga vad jag antog förväntades av mig för att bli validerad och hörd, lärde jag mig att lägga mig till med arkitekturens manér från arkitektutbildningen. Men hade jag under inlärningen förlorat något annat?
Som ”duktig student”, strävandes efter att uppnå prestigen i arkitekturens varande, tänkande och görande, hade jag då kommit att förkasta en annan uppsättning kunskaper och värderingar jag haft med mig in i utbildningen? I så fall, skulle jag ens kunna identifiera vilka de var? Hur skiljde sig min utbildning från alla andra aspekter av mitt liv, vilka andra direktiv har jag instruerats att prestera efter, och vilka har jag avfärdat och raderat?
Frågan om radering och förlust öppnar för en bredare diskussion om värde: om vad som bedöms som värdefullt och vad som inte gör det. Med utgångspunkt i min egen kropp som materialitet, har jag i positioneringen av min egen praktik placerat förkroppsligad erfarenhet i centrum. Att navigera mellan kroppar, hur de värderas olika, och hur detta materialiseras i den byggda miljön, samt spekulera kring hur dessa villkor kan omformuleras om det som tidigare utraderats ges värde. Med andra ord, omformulering av en historia och disciplin där ”kroppen” ofta har setts som något abstrakt. Som inte inkluderat faktumet att, med en historia av social obalans inom disciplinen, arkitektens kropp förmodas anta formen av vad den alltid har varit. Allt detta trots att långtifrån alla kroppar som passerar fältet nödvändigtvis ryms inom disciplinens egen referensram. Eller att så begränsade referensramar lämnar disciplinen med ett ännu snävare perspektiv på världen.
Kortversion. Originaltexten publicerades med titeln ’Out of Line: Erasure and Vulnerability as Sites of Subversion’, Archifutures, Volume 6, Agency: A Field Guide to Reclaiming the Future of Architecture (ed.) Sophie Lovell, George Kafka &Beyond collective (dpr-barcelona: Barcelona 2020).
