Två rektorer möts i ett samtal om rektorsuppdraget, konst och framtiden.
Den ena ska i januari 2023 vidare till Paris och en ny tjänst som direktör vid Svenska institutet.
Den andra tillträder vid årsskiftet som ny rektor vid Kungl. Konsthögskolan.
Medverkande
Sara Arrhenius, rektor vid Kungl. Konsthögskolan
Sanne Kofod Olsen, dekan vid konstnärliga fakulteten vid Göteborgs Universitet.
Sara Arrhenius
”När jag för sex år sedan, 2016, fick samtalet om att Mejan stod i lågor så hade jag redan tackat ja till tjänsten som rektor vid Kungl. Konsthögskolan. Jag minns den svindlande känslan av att stå inför något betydligt större och svårare än det jag hade tänkt mig. Då hade jag ännu inte greppat skolans situation i stort, utan var fullt upptagen av att göra färdigt min sista utställning på Bonniers Konsthall. Men det som gjorde att jag initialt var nyfiken på uppdraget som rektor var att jag var intresserad av hur jag med min långa erfarenhet av skrivande, curaterande och ledarskap inom andra delar av konstfältet som en konsthall, ett ateljéprogram, olika tidskrifter och tidningar, kunde bidra till att utveckla en så anrik och viktig institution som Mejan. Jag var särskilt intresserad av de möjligheter som finns inom en högskola att arbeta mer sökande och experimentellt, att konsten får sitt eget rum att utvecklas i – utanför krav på publiksuccé, tillgänglighet och säljbarhet, något som jag fortfarande ser som en väsentlig kärna i all konstutbildning och forskning. På det sättet kan en konsthögskola vara en viktig motor i konstens utveckling.
En fråga som vore intressant att höra dina tankar om Sanne, och som jag själv tänkte uppehålla mig vid en stund, är hur rektorsuppdraget kan formuleras: det akademiska ledarskapet är ju väldigt annorlunda än att vara till exempel redaktör för en tidning eller konstnärlig ledare för en konstinstitution där en stark konstnärlig riktning förväntas. I mina tidigare uppdrag har jag alltid arbetat utifrån övertygelsen att en konstnärlig ledare själv ska vara konstnärligt aktiv inom institutionen för att bibehålla en trovärdighet och vara med i att utveckla institutionen, så att säga, inifrån. Det förhållningssättet tog jag med mig till Kungl. Konsthögskolan som en ambition, men den ambitionen har nog varit det som har varit knivigast att artikulera inom den rådande synen på akademiskt ledarskap, där rektor ligger i linjen – och inte är en del av kollegiet som driver högskolans innehåll. Trots det har jag som en del av ledningsuppdraget haft möjlighet att driva en rad spännande strategiska projekt, som till exempel vår vision, skriven i formen av ett kammarspel, utställningsplatsen Rutiga golvet och vårt program med gästprofessorer som öppnat nya fält på skolan och initierat utveckling av utbildning och forskning.
Sanne, inför att du ska tillträda som rektor är jag nyfiken på din bild av rollen som rektor, vilken sorts rektor har du ambitionen att vara?”
Sanne Kofod Olsen
”Det är självklart något jag har funderat över i mina olika roller som ledare inom akademin. På den lilla konstakademin (Det fynske Kunstakademi) var jag en del av kollegiet, eftersom vi var så få. Jag både undervisade och drev utbildningens utveckling tillsammans med tre professorer. På den mellanstora konstakademin (Kunstakademiet Billedkunstskolerne i Köpenhamn) var jag tvungen att vänja mig vid en plats i linjen, precis som du benämner det, att hitta meningen med en sådan roll och navigera i samarbete med de kunniga lektorer och professorer som var där. I den stora organisationen, konstnärliga fakulteten på Göteborgs Universitet, har rollen i huvudsak varit ledande och – kanske – långt ifrån innehåll i förhållande till utbildning och forskning på annat än en ganska teknokratisk nivå. Jag har inte haft möjligheten att lägga mig i utbildningens och forskningen utveckling annat än i själva ramsättningen av önskad utveckling.
Nu går jag tillbaka till den mellanstora konstakademin med förväntningen att återigen komma närmare utvecklingen. Dock utan att förvänta mig att jag ska ses som en del av kollegiet, men precis som du säger: med en klart definierad roll i linjen. Jag upplever dock, att denna roll kan ge en rik möjlighet för mig att medverka tillsammans med kollegiet och att vi i samarbete kan fortsätta den fina utveckling som Mejan har visat prov på de senaste sex åren. Det kanske både genom att fortsätta det strategiska arbetet beskrivet i kammarspelet (som jag gillar väldig mycket, både till form och innehåll. Ett roligt format till en vision!), och genom curatoriska projekt, som kontextualiserar skolan och vad den vill och ska vara framöver – och det ständigt pågående arbetet med att utveckla konstutbildningen och forskningen.
Jag brukar citera den amerikanske konstnären Robert Morris, som en gång publicerade en essäsamling med titeln: A continuous project altered daily. Denna mening är väl sådan att den beskriver både hur jag ser på livet och på ledarskap: som ett kontinuerligt projekt som påverkas av olika människors inblandning, ett tillstånd eller situation som alltid är i förändring. Det är en kontinuerlig dialog, ett samtal som redan nu händer i och med denna konversation mellan dig och mig. Som rektor ser jag mig själv som en möjliggörare, en som medskapar och samlar in denna konstanta förändring för att sedan komma vidare, och på detta sätt skapa en starkare ram för den fria konsten, inom den typ av institution som vi nu har: nämligen konstutbildningen.
Sara, under dina sex år på Mejan, vad är du stoltast över att ha åstadkommit tillsammans?”
Sara Arrhenius
”Det är, tror jag, avgörande att en konsthögskola alltid befinner sig i ett slags ifrågasättande av sig själv och vad konst är. På det sättet måste en konstskola vara en plats där konstnärliga kriser är en del av arbetsdagen och arbetsprocessen. Men när jag tillträdde som rektor för Mejan så hade skolan sedan en längre tid befunnit sig i en mycket djup kris – av ett helt annat slag än den konstnärliga. Den var sliten av yttre och inre konflikter och hade en nedgången arbets- och studiemiljö utan struktur. Jag upplevde det som en plats som till viss del var präglad av en tystnadskultur som gjorde att missförhållande inte kom i dagen och kunde åtgärdas, något som också blev påtagligt under Metoo-debatten som började några månader efter jag tillträdde 2017. Branden 2016, som ju på alla sätt var en traumatisk erfarenhet för både studenter och medarbetare, har också under dessa år kommit att prägla praktiska förhållande på skolan. Därför är jag stolt över att tillsammans med medarbetare och studenter ha tagit oss från den punkten till en skola som i dag är en fungerande och demokratisk arbets- och studieplats.
Jag upplever att Mejan i dag är en angelägen och levande konstskola där otroliga konstnärer utbildas, fantastisk konst skapas och ett viktigt samtal om konst och arkitektur förs inom vår forskning och våra vidareutbildningar. Ett avgörande steg i förändringsarbetet var att bygga en helt ny mer fungerande organisation där alla medarbetare, såväl lärare som studenter, har ett inflytande. Tillsammans har vi också skapat arbetsformer som har ett stort moment av medskapande; nyligen skrev vi till exempel vår verksamhetsplan tillsammans. Jag är också glad över utvecklingen i utbildningen och forskningen, som varit intensiv och produktiv. För ett år sedan invigde vi en ny institution för forskning och vidareutbildning, vid sidan av vår på alla sätt och vis unika institution för programutbildning. Vi har öppnat upp nya platser och områden på skolan som Lyssningsrummet och Mindepartementet. Vi har installerat nya professurer i offentlig konst, performance och ljud och därmed vidgat vårt konstnärliga fält. Vi har också fördjupat utbildningen i skulptur, måleri och teori, bland annat genom att återöppna Materialinstitutet. Jag kan fortsätta den här skrytlistan länge till, det är roligt att se tillbaka och glädjas över att vi tillsammans har hunnit utveckla skolan så mycket vad gäller innehåll och metoder, trots att förutsättningarna stundtals har varit utmanande.
Det vore intressant att höra dina tankar Sanne, utifrån det läge konsthögskolan är i dag – vad ser du som viktigt att fortsätta utveckla?”
Sanne Kofod Olsen
”Jag är först och främst väldig tacksam för, att jag tar över efter en omfattande och noggrann struktureringsprocess, en som har fått Mejan ut ur de kriser som du talar om, Sara. Och då har vi inte ens talat om pandemin. I den mån det fortsatt finns behov för en struktureringsprocess, vill jag självklart fortsätta detta arbete. Det är otroligt viktigt för mig med tydliga och transparenta processer, precis som jag också tycker att studie- och arbetsmiljö är otroligt viktigt för trivsel, men också helt avgörande för ett positivt utvecklingsarbete framöver. Det finns ju även en strategi för högskolan, som jag läser som ett uttryck för vad man de senaste åren har jobbat med på skolan, vad man gärna vill – och vad man tycker att det fortfarande finns behov av att jobba med. En utgångspunkt för skolan verkar vara experimenterande och ett uttalat risktagande, och det stämmer egentligen väl överens med min relation till konsten: det ska den vara och framför allt på en konstskola, där man inte bara kan fastna i traditionsbundna metoder och tillgångar. Konsten ska utveckla sig fritt och konstutbildningen spegla vad än konsten tar sig för. Det är dessutom ett evigt aktuellt tema att diskutera konstnärlig forskning och forskningens roll i förhållande till utbildningen. Jag tycker att diskussionen om konstnärlig forskning är stor och på sätt och vis omogen. Vi får prata mer om hur vi definierar konstnärlig forskning och kanske se på den i ett differentierat fält. Här finns mycket att utveckla!
Även om jag tycker, att en konstutbildning – precis som med all annan utbildning – ska fokusera på reflektion och fördjupning, så finns det för konsten ett viktigt perspektiv, nämligen att den riktar sig mot en publik. Därför tycker jag också att det är viktigt, att ha utåtriktade aktiviteter, som skapar möjlighet för att skolans produkter, det vill säga: konsten får en synlighet i samhället i stort, och inte bara i kulturlivet, men också där. Jag vill därför gärna jobba med det relationsskapande på och för skolan, det gäller förstås även mig själv; jag är ny i Stockholm och i det svenska konstlivet. Ett annat område, som jag tycker är viktigt, är internationalisering, men sett genom de kritiska frågor vi behöver ställa oss i relation till detta begrepp. Vad är internationalisering i dag i en värld med en förändrad demografi och ekonomi, socialt och etniskt, med en klimatkris som begränsar resandet? Något som jag tar med från Göteborg är idén om internationalisering på hemmaplan: idén rymmer frågor om breddad rekrytering, både i förhållande till studenter och anställda. Internationalisering ska inte vara ett mål i sig. Det är snarare ett verktyg, som kan hjälpa oss att ställa frågor om vad vi gör och hur vi gör det – och som därmed påverkar våra handlingar. Det är på samma gång inspiration, best practice och inlärning. (’Learning’, menar jag då).
Självklart är jag nyfiken på vilka diskussioner som finns på Mejan. Vilka är de brinnande punkterna? Som ny rektor kliver jag ju in i en existerande konversation, ett samtal som under din ledning, Sara, har pågått under sex år och som jag tror att jag får en känsla för genom att läsa Konsthögskolans vision och strategi. Självklart ska jag också lyssna till vad som även i framtiden sägs och blir sagt, och det är jag väldig nyfiken på! Jag ser verkligen fram emot att jobba med alla på Mejan.
Nu Sara, när det är dags att gå vidare till Paris och Svenska institutet, vad hoppas du att KKH är om sex år – när du kanske åter vänder blicken hitåt för att se hur allt har gått?”
Sara Arrhenius
”Jag hoppas att Kungl. Konsthögskolan har lyckats värna sin självständighet och konstens frihet. Att man inte fastnat i en överdriven byråkratisering som riskerar att få konstutbildning och högre utbildning att stelna, utan har kvar den öppna utbildningsform vi har i dag. Den tror jag är avgörande för att utbilda framtidens konstnärer. Att den bredd som utmärker skolan i dag i konstnärliga inriktningar i vårt mångkunniga kollegium – men också de vägar studenter och forskare väljer att ta med sin konst – finns kvar. Att vi genom vår kommande ombyggnad skapar en utbildnings- och forskningsmiljö som månar om den konstnärliga praktiken, konstutbildningens behov av fria ytor och möjlighet att konstnärligt arbeta praktiskt och materiellt. Oavsett om det gäller måleri eller ljudkonst. En önskan vore också att det publika program med utställningar och publikationer som jag påbörjat har hittat sin form och expanderat. Mejan ska vara i samtal med omvärlden och vara med i en diskussion om vad samtida konst är i ett större konstnärligt fält.
Sanne, utifrån din långa erfarenhet av högre utbildning, ser du att den finns en risk med en ökad detaljstyrning och reglering av högre konstutbildning?”
Sanne Kofod Olsen
”Ja, och den detaljstyrningen må för allt i världen inte ta över, för den risken finns absolut. På en politisk nivå talas det ofta om avbyråkratisering, men tendensen de senaste (många) åren, har varit det motsatta. Dokumentation och registrering av i stort sett allt har gjort att vi alla i större eller mindre grad ska agera administratör och att tid, som skulle kunna användas för innehåll och utveckling – eller publik verksamhet – i stället går in i systemen, som i vissa stunder kan verka som en stor entropi, ett svart hål. Med det sagt, så tycker jag att kvalitetssäkringssystemen för konstutbildningen är viktiga. Det har länge funnits ett behov av uttrycklighet i relation till vad vi gör, så att allt inte bara är underförstått. Förhållningssätt till lärandemål och kursbeskrivningar tycker jag är bra, de är också en förutsättning för oss att kunna förhålla oss kritiskt till våra egna handlingar, och således utveckla hur vi utbildar. Sammantaget bör det inte hota den konstnärliga friheten, kanske kan den till och med stärka den: att vi på ett rimligt sätt ger ett språk till det outtalade.
Jag hoppas först och främst att KKH är en självständig högskola om sex år. Sammanslagningar, till exempel, har för mig ett enda syfte – och det är att kunna effektivisera styrningen. Innehållet stärks inte, administrationen och styrningen utökas och resultatet blir inte billigare. Det är klart, att det finns en viss risk att ekonomin ändrar sig till det sämre. Det ser vi redan nu: världsekonomin påverkar också lokalt och den påverkar därmed Mejan. Samtidigt – det är att vara en del av samhället. Kanske får vi gemensamt dra ner på och syna våra privilegier, i Norden har vi väldig bra förutsättningar till att börja med. Jag tror att man kan driva väldig bra/högkvalitativ konstutbildning både på en mindre yta och för mindre pengar, men det kräver så klart prioriteringar, sådana som vi helst är utan.
Så om sex år är vi fortsatt en självständig högskola, som driver en utmärkt utbildning och forskning inom den fria konstens fält och har fina lokaler och möjligheter att göra detta. Vi når ut brett i det svenska samhället, vi speglar samhällets demografi båda bland studenter och lärare, man känner oss för konst av hög kvalitet inom våra utbildningar, forskning och samverkan, vi är en del av ett internationellt nätverk för konsten, inbegripna i långsiktiga samarbeten med hållbarhet som en fundamental premiss. Och vi jobbar framför allt med aktuella konstnärliga uttrycksformer som finns och efterfrågas i samtiden – utifrån devisen ’experiment och konstnärligt risktagande’, inom såväl kända som okända konstformer.”