För några veckor sedan fick en av Kungl. Konsthögskolans programstudenter Ester Eriksson Augustpriset för sina, på en gång mörka och humoristiska, illustrationer till ungdomsboken Humlan Hanssons hemligheter. Ett underbart exempel bland många på våra studenters konstnärliga mod och mångsidighet. De rör sig med lätthet över ett vitt konstnärligt fält där tidigare gränser mellan genrers och tekniker rivits ner.
Augustgalan skedde, som det mesta just nu, digitalt. Vi har varit tvungna att vänja oss vid digitala parodier av kulturens platser, händelser och samtal. Även Kungl. Konsthögskolans vanligtvis mycket intensiva samtal med omvärlden har tystats av Coronapandemin. Länge höll vi utställningarna på Galleri Mejan öppna, men alla våra andra öppna aktiviteter, som t ex vårt föreläsningsprogram, Mejan Encounters, Rundgångs öppna ateljéer, Mellanrummet och Rutiga golvets utställningar och samtal, samt våra forskningsutställningar på Konstakademien, ligger sedan en tid i malpåse, i väntan på bättre tider.
Avsaknaden av levande möten mellan konst och publik skapar ett kännbart tomrum. En frånvaro som visar hur avgörande samtalet med världen är för en högskolas själ. Så har också utställningen alltid varit en bärande del i högskolans pedagogiska modell. Kungl. Konsthögskolans utåtriktade program skapar unika tillfällen för en större krets att lära känna det som görs på högskolan. Men det är också en möjlighet för oss att lära oss mer i ett samtal med en vidare värld; en högskola behöver plats för de här mötena. Den måste ha ett gränssnitt mot världen för att inte bli ett slutet system utan tillförsel av syre. Så fort vi kan kommer vi blåsa liv i det samtalet igen. Redan i slutet av mars, om Coronasituationen tillåter, kommer vi öppna en större utställning på Konstakademien som visar flera av våra forskningsprojekt. Sedan följer vår sedvanliga avgångsutställning som tar plats både på Konstakademien och Marabouparken.
Pandemin har gjort oss kännbart medvetna om våra samhälleliga och kulturella systems sårbarhet. Vi har upplevt hur ömtåliga våra gemensamma rum är och hur tyst det blir när de stängs ner. Trots alla utopiska föreställningar om att digitaliseringen helt ska överbrygga kroppens begränsningar, så har den senaste tidens påtvingade distans gjort oss uppmärksamma på hur beroende konsten är av kroppslig närvaro. Ett öppet och gemensamt publikt rum för konst innebär också möten med det okända, det man inte kände till och valt att se. Nedstängningen av våra samhällen har, trots digitaliseringens möjlighet till möten, inneburit en instängdhet och en farlig polarisering och exkludering. Vi möts i slutna grupper med utvalda personer och väljer själva våra ämnen.
Jag tror att vår erfarenhet av pandemin, den sociala isoleringen och nedstängningen av hela samhällen, även på längre sikt kommer att ändra förutsättningarna för hela konstfältet och dess vidsträckta grenverk av konstinstitutioner, biennaler, publikationer, konstnärer, curatorer, konstpublik. Ett system där konstutbildningar är en avgörande kugge. Vi har lärt oss mycket under nedstängningen. Möjligheten att mötas utan att resa har normaliserats, kunskapen om hur man kommunicerar och visar konst digitalt har ökat och blivit mer sofistikerad. För en högskola har nedstängningen gett en ökad kunskap om distansundervisning, vilket kan ge en ökad tillgänglighet för studenter och en möjlighet att arbeta utan att i onödan tära på jordens resurser. Samtidigt har vi nu utrustats med erfarenheten att ofrivilligt leva åtskilda och insikten hur beroende vi är av varandra och att vi behöver vara tillsammans för att verka. Därför är det viktigt att insistera på att undervisning, kanske allra särskilt undervisningen på en konstskola, behöver fysisk närvaro.
Punkteringen av ett av hyperaktivitet och hypermobilitet uppblåst konstsystem har lämnat efter sig en avvaktande tystnad. Vad kommer hända nu? Att vi inte kan återgå till den febrigt överhettade situation som var hoppas jag är uppenbart för oss alla. En nedsaktning och en nedskalning öppnar för nya modeller och nya sätt att arbeta också för en konstskola. Här tror jag att vi framöver behöver lägga större vikt vid hållbarhet och vid att knyta an till de lokala sammanhangen. För mig är det viktigt att det inte leder till en ökad provinsialism och instängdhet. Här är det avgörande att hålla vägar öppna mot en större värld och att verka för att Kungl. Konsthögskolan kan härbärgera ett öppet samtal där olika erfarenheter och uttryck får komma till tals.