Häromdagen gick jag hem efter arbetsdagens slut med huvudet fullt av tankar om Kungl. Konsthögskolans (även kallat Mejan) finanser och möttes av denna skylt [bild ovan] – tillfälligt uppsatt på Strömgatan med Riksdagshuset och slottet i bakgrunden.
Vem hade placerat den där? Undrade jag. Var det en Trump-liknande strategi från regeringen eller en frustrerad rektor eller professor som sett budgetar devalveras under åren och nu insett att stigande hyror, inflation och energipriser minskar budgetarna för utbildning och forskning ännu mer? Jag vet inte och egentligen spelar det ingen roll, men den som skrev skylten har en poäng.
Det fick mig att undra varför finansieringen av utbildning har devalverats så snabbt under de senaste åren och varför större delar av dagens budgetar numera äts upp av stigande hyror i ofta statligt ägda byggnader. Varför flytta statsfinanser från en fond till en annan och därmed skapa sämre förutsättningar för utbildning och forskning när regeringens mål är att skapa excellens, innovation och internationalisering inom utbildning och forskning?
Jag vet att vi befinner oss mitt i en global kris och till och med en lågkonjunktur i Sverige, och att alla i samhället påverkas av detta på ett eller annat sätt. Men att underminera utbildningar ekonomiskt tycker jag inte är ett klokt svar om man vill stärka utbildning och forskning i det svenska samhället som helhet. Kanske skulle konstnärlig utbildning inte stå högst upp på allas prioriteringslista om ytterligare medel riktades till utbildningsområdet. Om något utbildningsområde skulle prioriteras är det förmodligen det så kallade STEM-området (Science, Technology, Engineering, Mathematics). På senare tid har dock ett A för Art letat sig in i akronymen, vilket resulterat i STEAM – att lägga till konst som ett femte element till vetenskap, att lägga till kreativitetens kraft som en innovativ drivkraft och inspiratör.
Konstutbildning har annars varit en del av innovationen i det svenska samhället sedan 1735, då Carl Gustav Tessin inrättade det första (praktiskt bildliga) konstutbildningsprogrammet i samband med byggandet av Stockholms slott. Syftet med utbildningen var att lära ut teckning för att kunna skapa arkitektoniska, skulpturala och måleriska element och dekorationer till det kungliga slottet. Inspirationen kom ursprungligen från den Kungliga Akademien i Frankrike och var ett uttryck för den svenske monarkens önskan om att ha en nationell produktion av konst och arkitektur i Sverige och därför behövde utbilda konstnärer och arkitekter. Genom att ha svensk konst och arkitektur stärkte monarkin sin självkänsla i det nordliga landet och ökade sin betydelse i Europa som ett kulturellt och politiskt centrum i Norden. I moderna termer var det en del av ett varumärkesprojekt, men också ett utvecklingsprojekt som skapade en bokstavlig estetisk och kulturell ram som kan ses än idag genom att promenera längs Strömgatan, där skylten är installerad. Detta 300 år gamla varumärkesprojekt definierade också början på den moderna svenska konst- och arkitekturhistorien.
Kungl. Konsthögskolan (KKH) är den direkta efterföljaren till den första kungliga konstskolan, som senare blev Kungliga målar- och skulpturakademien. KKH har varit en statlig institution sedan 1978 och har fortfarande som mål att utbilda i konst i dagens öppna, demokratiska samhälle. KKH ligger på Skeppsholmen, granne med andra statliga institutioner som arbetar med samtida konst och kultur, och är därmed också en del av en kulturmiljö i innerstaden. Sedan flytten till Skeppsholmen i mitten av 1990-talet har dock utrymmet för utbildning blivit mycket mindre. Hyresavtal efter hyresavtal har sagts upp för att spara pengar, och så kommer det att fortsätta under de kommande åren. Utrymme är avgörande för konstutbildningar. Precis som andra typer av konstnärliga utbildningar kräver den specifika utbildningsinfrastrukturer, från skulptur- och målningshallar och studior till specialiserade verkstäder, från tryck- och redigeringsrum till 3D och mycket mer. Begränsningen av utrymme är också begränsningen av utbildning, eftersom konstutbildning oftast är materiell och praktikbaserad, och det som den kräver allra mest är utrymme att utföra konstverk. Att ge upp inte bara utrymme utan även undervisningskapacitet för att betala den ständigt ökande hyran kommer sakta men säkert att undergräva kvaliteten på konstutbildningen och konstnärlig forskning.
När det fortsätts att diskuteras utbildnings- och forskningspolitik får vi inte glömma att konst och arkitektur alltid har bidragit till att skapa och förnya samhället, förutom att ha ett stort symboliskt värde i samhället bara genom att finnas där.
– Sanne Kofod Olsen, 6 november 2023