Kungl. Konsthögskolan har samtalat med några av högskolans kandidatstudenter som under försommaren 2024 ställde ut på Marabouparken i Stockholm. Till hösten påbörjar studenterna sitt första år på högskolans masterutbildning. Läs om deras verk, process och praktik i denna digitala intervjuserie. Utställningsbilder och program från kandidatutställningen hittas här.
– Du medverkade på Kandidatutställningen på Marabouparken med flera verk. Berätta vilka.
Jag medverkade med tre verk: installationerna In Between och A Letter to Her samt en performance där jag gjorde två uppläsningar titulerade “dear” och “Home”. ”.
In Between är en installation av textilier, trähus och doft, där jag bland annat använder återvunna kläder och tyger för att söka medvetenhet. A Letter to Her omfattar en ”multi-channel” video installation, projicerad med flera lager av organza och brudslöjstextiler. Besökare leds in både till en okänd plats och en inre resa.
Vi studenter anordnade dessutom en finissage för utställningens sista dag, med öppna performativa verk för allmänheten. Då läste jag upp ”dear 2” på svenska, och bjöd på te och kaffe enligt en somalisk tradition som kallas ”gahwe”.
Besökare fick lukta på aromerna och ta med sig dessa hem, om de ville. Té och sällskap har varit återkommande inslag i mina läsningar, då jag vill ge besökare chansen att aktivera så många sinnen som möjligt.
– Hur arbetade du fram installationen In Between?
In Between bygger bland annat på doft, textilier och platsspecifika teman, och är därmed en slags fortsättning på tidigare verk där jag fokuserat på att sätta material och besökare i fokus.
Installationen skulle bli en utmaning, det förstod jag redan från början. Men att processen skulle bli så komplicerad som den blev, hade jag nog aldrig kunnat ana. Men sedan frodas jag ju i ”komplicerat och kaos” så det har nog varit en fördel – i alla fall i detta sammanhang.
För mig är klädernas resa – från kropp till garderob till återvinning – en slags metafor för förflyttning, det ständiga sökandet efter något bättre. Kläderna tillhör varken plats eller person samtidigt som de i In Between får en ny kontext tillsammans med varandra och verket. Kroppen är dock beständig och finns fortfarande kvar i klädernas identitet.
Det var viktigt att klädesplaggen till installationen delade samma historia: de skulle ha burits och de skulle ha slängts innan de blev en del av installationen, med hjälp av tråd och nål. Med lite övertalning skänkte vänner liksom Stadsmissionen i Hallunda säckvis med använda kläder som jag kunde använda. Därefter syddes alltsammans ihop för hand eftersom symaskiner, visade det sig, varken syr jämt eller djupt på sättet som In Between kräver.
Efter Kandidatutsällningen på Marabouparken kommer plaggen återvinnas på nytt, vilket väcker frågeställningar om verkets början och slut, om nomadism och om förgänglighet.
– Berätta mer om själva ramen som bär upp installationen.
Besökare är välkomna in i In Between, och den står stadigt med hjälp av en husram i trä. Tanken är att när du går in, hamnar du i ett mellantillstånd av ren existens, samtidigt som du vandrar mellan världar och färdas från, till och mellan nutiden och dåtiden. Besökare möts även av dofter som speglar en förnimmelse av ett hem, ett hem som inte existerar.
”Ett enkelt byggjobb”, tänkte jag om ramen. Den kommer ju ändå inte synas. Men det krävdes både hjälp och resurser, främst från Annette Felleson (adjunkt och ansvarig för träverkstaden på Kungl. Konsthögskolan). Hon lärde mig allt jag inte visste om trä.
”Den där behöver du allt göra om” var det första hon sa när jag visade min första ritning, och det gjorde jag allt. Jag gjorde om allt. I Annettes värld finns inga centimeter, bara millimeter, så måtten var de första som ströks. Fyra veckor senare blev vi klara, och inga var gladare än vi två den natten.
– Ateljén verkar vara en viktig plats för ditt skapande. Vill du berätta hur du har jobbat i den inför utställningen?
Jag är en tidsoptimist med hundra tankar och idéer samtidigt. Jag vet ofta inte vilken jag ska välja, eller ens börja med. Sedan utforskar jag gärna alla möjligheter innan jag sätter i gång med något, vilket gör att tiden alltför ofta blir ganska knapp.
I skapandeprocessen blockerar jag sedan bort allt annat, och det har jag även gjort inför Kandidatutställningen. Inget annat existerar och jag hamnar i min egna lilla konstnärsvärld.
Inför utställningen har jag har suttit i ateljén varje dag, och arbetat på mina projekt. Med Tinariwen varvat med hög, klassisk musik i bakgrunden, kan jag sitta och skapa i flera timmar, ofta flyter tiden iväg och jag försvinner in i mitt. Under en sådan period träffar jag knappt familj och vänner, men det är det värt för att kunna fokusera på mitt.
