Att försöka uttrycka i ord vad verken är när vissa av dem inte ens kan beskrivas: Benjamin Gerdes, lektor i fri konst vid Kungl. Konsthögskolan, delar med sig av sina upplevelser av arbetet med program- och masterstudenternas avgångsutställningar, som visades den 29 augusti till den 27 september 2020 på Konstakademien i Stockholm.
Som en av fakultetens två curatorer för kandidatutställningen strävade jag efter att involvera antaganden kring vad en examensutställning är inom vår arbetsprocess. Omständigheterna visade sig vara kraftfullare än vår pedagogik. Mars och tiden därefter innebar ett nytt arbetssätt: en förvandling till platta och ingärdade kroppar, hela arbetsdagar mellan videomöten. Jag satt så stilla att mina ben ofta somnade. Resultatet blev att jag har träffat studenterna från fotänden av min säng, med datorn på en hög med ordböcker. Jag har tagit emot deras uppkopplingar från vardagsrum, skogar, sängar, fikarum och köksbord. Laggande anslutningar som kommer, går, fryser, återkommer. Det är den mest fragmenterade och samtidigt den intimaste undervisningsform jag har stött på; den har gett utfall som är ovanliga för miljöerna kring ateljébesöket eller seminarierummet. Jag har känt en liknande sorts intimitet från eleverna, både välkomna och märkliga.
Verken i utställningen kretsar kring ett antal ämnen och problem, däribland cruising och queera koder, mjuka skulpturala kroppar och postgenitala former, kroppen som en källa för materiell produktion, måleriets folkliga historier, maskiner som lär sig att klassificera naturen, plastiska sammanstrålningar av konst och biologi, klimatkollaps och sörjandet av en förlorad framtid, familjesemester vid sjön med nyfascismen skvalpande vid stranden, medling mellan det byggda och obyggda, Pippi, maskuliniteter, njutningar, poplåtar, icke-macho måleri, solen. Jag försöker uttrycka i ord vad verken är när vissa av dem inte ens kan beskrivas på ett sådant sätt; jag hoppas att du kan besöka dem på plats, så som vi har tänkt. Och för dig som ska läsa denna text, skriver jag just nu, osäker på om detta ögonblick är en av de viktigaste förändringarna i historien eller bara en paus. Jag skriver nu och antar att utställningen blir av, men det är långt ifrån säkert.
Vårt förändrade sätt att arbeta, hemifrån, har gett oss nya perspektiv på det fysiska institutionsrummet. Det har utmanat våra förväntningar på vad som är möjligt att skapa under och inför en kandidatutbildning och dess slutgiltiga utställning. Det som vanligtvis markerar ett sista temporärt, och känsloladdat, avslut efter studenternas tre år. Nu har vi istället tvingats titta på förhållandet mellan den individuella konstnärens och gruppens praktik, vad det innebär att ställa ut tillsammans och att arbeta tillsammans på distans. Vi fick fråga oss:
Vad är det som gör en konstnärlig kollega? Vad kan delas och vad kan inte röra sig mellan oss? Förändringarna var som mest påtagliga i det institutionella sammanhanget. Där dyker frågor om arbetsperspektiv ofta upp, många av dem bundna till de material som finns i verkstaden och ateljén; det kreativa tar avstamp i det fysiska snarare än i det konceptuella.
Vi insåg att vi måhända var dåligt utrustade för att förverkliga utställningen. Ändå behöll vår lilla akademi självständigheten – och kanske irrationaliteten – genom att faktiskt planera för att genomföra en av de fåtal fysiska avgångsutställningarna i Europa i år.
De virtuella konversationerna avslutas nu med ”verket”, det som har utförts så annorlunda för dessa kandidatstudenter som planerade en vårutställning på Färgfabriken. Det gäller särskilt de studenter som tagit tvetydigheten i den tidigare utställningsplatsen i anspråk: den tidigare målerifabriken och det blivande kulturella ankaret för ett stort utvecklingsprojekt på Lövholmen. Utställningen är på så sätt dubblerad: även om den till delar går att förverkliga nu, bär den också skepnaden av den aldrig förverkligade tidigare upprepningen. Man skulle kunna säga att verken existerar i ett kraftfullt och oförsonligt intervall: de verk som ställs ut etablerar en övergång, inte bara från en utbildningsfas till en annan. Elevernas projekt ställs ut efter men skapades före ett historiskt skeende, de skapar resonans i mellanplan- det; där de aldrig kan hamna på rätt plats vid rätt tidpunkt. Det gör det möjligt att observera spänningen mellan konstens band till urbana (spekulativa) mekanismer och dess kopplingar till skapandet av nationell kultur som historiskt projekt. (Notera hur de välbalanserade omförhandlingarna mellan begränsningar från det förflutna och framtiden upprepas bland verken i utställningen.)
Samtidskonst som professionell diskurs gör anspråk på en relation till nutidens sociala förhållanden. Inom de olika produktions- och arbetskraftsformer där vi konstnärer har vår hemvist lever arbetets potentiella publika framtid – från det hantverksmässiga till det outsourcade, det kodade, det framställda, till just in time-produktion av en projicerad video.
Att föreställa sig något i ateljén eller på en dator är inte bara att föreställa sig ett verk, ett objekt eller en process som isolerad företeelse. Det är också att föreställa sig hur ett projekt kan tänkas träda fram inför en betraktare, en plats, en institution, en publik. Utbildning inom fri konst medför oftast att ringarna på vattnet rör sig utåt, från student till ateljébesök, till kurskamrater, till examensutställningar, och sedan till ett bredare kulturfält som inkluderar kritiker, curatorer, konstnärliga gemenskaper, gallerister och så vidare.
Trots att de materiella förutsättningarna för att ställa ut samma konstverk flera gånger (eller ständigt) är goda, verkar en otrolig apprat för att konstruera det publika framträdet som en temporärt avgränsad och enskild händelse: pressreleasen, vernissagen, katalogen, recensionerna och under senare år, inläggen och uppdateringarna på sociala medier.
Verkets resa från idé, den individuella eller kollektiva överläggningen, det materiella arbetet i ateljén eller på akademien, till publikt möte eller utställning, ibland med flera års försening eller samarbetsfaser däremellan, belyser den temporära relationen mellan konstnärer, institutioner och publiker snarare än konsten som en isolerad händelse.
Vad händer när aktiviteterna och kodifieringarna kring professionaliseringen av en praktik upphör, om än tillfälligt? Hur ställer vi om våra praktiker, jämlikt och med uppmärksamheten riktad mot nutidens förhållanden, våra ”konsthändelser” som nu har rubbats?
Att på detta sätt gränsla tid och rum väcker frågor om hur vi skapar och möter konst idag, inklusive vilken tillgång vi har till den: Vem får nu en plattform för att ställa ut och på vilka villkor?
För att återgå till konstnärerna som representeras här, varav många ställer ut för första gången, så började elevarbetet ofta med tanken på den tilltänkta publiken. Men under våren förlorade vi såväl skolans interna publik som utställningens tilltänkta publik.
I mars började vi träffas med hjälp av en mjukvaruplattform som heter Teams, men sitt ambitiösa varumärkesnamn till trots lyckades plattformen inte dölja stundens inneboende förvirring.
Att arbeta under tilltagande isolering krävde tålamod och förtroende, ibland ställt i ansträngt förhållande till förutfattade meningar om konstnärlig individualitet. Som grupp läste vi, såg, lyssnade, och engagerade oss, vi deltog också i online-aktiviteter, såsom queerfeministiska danslektioner. Vissa kämpade, andra tyckte att det var lättare att arbeta på avstånd från den fysiska institutionens rum och den press som kommer med den.
Veckan efter midsommar ringer jag min kollega Robert för att diskutera upplägget av något annat än en pandemisk essä – en uppgift jag kommer att misslyckas med. Vi diskuterar nuets brist på fantasi och han nämner China Miévilles October, den skönlitterära författarens spekulativa version av den ryska revolutionen. Senare reflekterar jag över hur revolutionen uppstod: Internationella kvinnodagen, 1917, militanta kvinnor väller ut på gatorna från fabriksmöten. De strejkar med rop om bröd. En växande folkmassa ger sig av mot stadens centrum, bara för att stoppas av polisen vid en huvudbro. Det är minus 5 grader. Tusentals klättrar ner och korsar den frusna floden. De fortsätter vidare för att, utan att då veta om det, sätta revolutionen i rörelse.
Detta är inte en utställning som bottnar i en revolution, men jag avslutar med denna vandring över isen och de oavsiktliga konsekvenserna av kreativ olydnad.
Någonstans mellan det föreskrivna och det möjliga finns ett utrymme; i utställningen är frön utspridda och de glänser och vibrerar mot historier som den ovan beskrivna. Vårt delade intresse för fysiska undersökningar, ger näring åt de förhoppningar jag har på eleverna: att vara ett materials egenskaper förtrogen, att dra nytta av dem, att tillsammans vandra över hala ytor, att betrakta hinder som nödvändiga delar av en process snarare än något som leder till dess oundvikliga avslut, att förbli öppen för resultat som överstiger förväntningarna.
Jag har hört att vintrarna i Stockholm inte längre är så kalla. Vi kan inte räkna med att isen åter ska lägga sig; tillsammans måste vi söka en mångfald av alternativa vägar genom detta gytter som vi kallar nuet.