Jag befinner mig på Museumsinsel i Berlin. Bland Kleopatra och Caesar, gudar och gudinnor, marmor och brons, allt detta som människor har gjort för tusentals år sedan och genom alla tider. Det är höst. Längst ner i en vitrin i Altes Museum står jag och tittar på en liten lerfigur från bronsåldern. Den är helt bekant.
Jag har gjort en nästintill exakt likadan.
Jag kan känna hur den blir till. Man har en lerklump i handen. Om man sluter handen kring den blir den långsmal, som en liten kropp. Klämmer man sedan åt runt den med tumme och pekfinger skapas ett litet huvud. Trycker man till med lillfingret skapas två ögonhålor, en näsa. Figuren blir av handflatan lite böjd, som en människa som halvligger, lite på sniskan, den är lätt att känna för.
Det är märkligt att stå här, tusentals år senare, och känna igen en handrörelse.
Jag undrar hur många sådana figurer som finns över världen. Som har blivit till i tankspriddhet, ur en nyfikenhet: att ta något som bara är material och göra det till något annat. Att avbilda världen, att känna igen oss själva, eller att föreställa sig någon annan. Att kanske drömma. Det är helt fundamentalt.
Och om skapandet är fundamentalt mänskligt – hur skapar vi då ett samhälle som ger människor möjlighet att utveckla den förmågan?
Den 25 mars i år talade jag på ett seminarium i riksdagen ordnat av FRIKS (Fria konstnärliga och hantverksinriktade utbildningar). Temat var ”Värdet av konst- och kulturutbildning och hur mår FRIKS-skolorna?”, och jag började där mitt anförande med att rikta ett stort och varmt tack till alla landets förberedande och yrkesförberedande konst- och kulturutbildningar.
Dessa utbildningar är en viktig del av den utbildningskedja som vi inom den högre konstutbildningen sedan kan bygga vidare på. En kedja som också vilar på ett brett ekosystem av konstnärligt lärande – från grundskolans undervisning i bild och slöjd, kulturskolan och folkhögskolornas konstutbildningar till studieförbundens kurser, studiecirklar och det fria föreningslivets olika konstnärliga sammanhang.
De flesta studenter som söker till oss på Kungl. Konsthögskolan – inte alla, men många – har erfarenheter från en eller flera förberedande konstutbildningar. De kommer med hantverkskunskap, materialkännedom och en förståelse för konstnärliga processer som har fått växa fram över tid. Det innebär att vi inte behöver börja från noll, utan kan bygga vidare på kunskaper och erfarenheter som studenterna redan har med sig. Det ger både studenterna och oss ett försprång och är en viktig del av förklaringen till att vi kan hålla en hög konstnärlig nivå också i en internationell jämförelse.
Samtidigt är det viktigt att betona att konst och kulturutbildning har ett värde i sig, bortom sin roll som en väg vidare till högre konstutbildning. De är självständiga konstnärliga miljöer med höga ambitioner och stor kvalitet. För många innebär de den första verkliga möjligheten att arbeta med sin konstnärliga praktik, att utforska och utveckla den tillsammans med andra, fördjupa sitt kunnande och hitta sin plats i konstfältets olika sammanhang.
På så sätt bidrar de förberedande utbildningarna till att stärka och bredda hela konstfältet. Vissa går vidare till andra yrken med de kunskaper och erfarenheter de har fått, medan andra utvecklar sina konstnärliga verksamheter eller skapar egna sammanhang. Tillsammans bidrar de till ett rikare och mer mångfacetterat konstliv.
För oavsett vart utbildningen leder får man med sig kunskaper som sträcker sig långt bortom själva konstutövandet. Man utvecklar en förmåga att se, undersöka, tolka och förstå sin omgivning. Det är förmågor som inte bara har betydelse för den enskilda individen, utan också för oss som samhälle.
Vi behöver kunskap om hur färg, form och material påverkar oss och hur de gestaltar och formar vår värld. Vi behöver kunskap för att kunna delta i samtalet om de miljöer vi delar och formar tillsammans. Och vi behöver kunna tolka och förhålla oss kritiskt till bilder i en samtid där vi ständigt översköljs av visuella budskap.
Men lika viktigt är att värna leken, fantasin och drömmandet – människans förmåga att föreställa sig det som ännu inte finns och tänka bortom det givna. I en tid av snabb teknologisk omvandling, där AI förändrar våra föreställningar om kunskap, behöver vi också ge plats åt det fria utforskandet, det oväntade och det som inte har något självklart mål. Att värna konsten är också att värna dessa grundläggande mänskliga förmågor. De är inte mindre viktiga i en tekniskt avancerad värld – tvärtom kan de bli allt viktigare.
Ändå tycks beslutsfattare ibland utgå från att dessa förmågor utvecklas av sig själva, utan att behöva övas, tränas eller ges utrymme att utvecklas. Men konstnärlig kunskap uppstår inte ur tomma intet. Inte heller konstnärer blir till av en slump. Konstnärligt arbete kräver tid, rum, handledning, motstånd, gemenskap, kritik och frihet att experimentera. Det kräver miljöer där idéer kan prövas, praktiker fördjupas och nya sätt att se och förstå världen ta form.
Om vi menar allvar med att konstnärlig kunskap är viktig för samhället måste vi också värna de utbildningar, miljöer och gemenskaper där den kan utvecklas.
Under de senaste åren, i KKH:s arbete med breddad rekrytering, har det ibland framförts att vi borde röra oss bort från den ”givna vägen” via yrkesförberedande utbildningar.
Och ja – vi behöver fler ingångar, fler erfarenheter, fler bakgrunder. Det ser vi redan i dag: våra studentgrupper är bredare och rikare i sina perspektiv. Och här är konst och kulturutbildningar och folkbildningen en central del av breddningen. De arbetar redan aktivt med dessa frågor.
Vi har fortfarande ett arbete framför oss, så också denna höst, detta läsår – särskilt när det gäller socioekonomiska skillnader. Det är ett mål vi delar. Men det målet motverkas kraftigt om de förberedande utbildningarna till exempel tvingas höja sina avgifter och om färre får tillgång till kulturskola och föreningsliv. Det vore det snabbaste sättet att rasera arbetet med breddad rekrytering.
Konst och kulturutbildningarna fyller dessutom en annan central funktion. På en konstnärlig högskola krävs pedagogisk skicklighet hos de adjunkter, lektorer och professorer som vi anställer – inte bara konstnärlig förmåga. Och det är i det förberedande som många av våra lärare har fått sina första pedagogiska erfarenheter. De har lärt sig grunderna i handledning, lyhördhet och att möta studenter på olika nivåer. Det skapar ett kretslopp som hela utbildningssystemet vinner på då de finns mycket små möjligheter att annars tillskansa sig de pedagogiska erfarenheterna.
Jag vill också lyfta något som ofta glöms bort i offentliga diskussioner, men som de som är verksamma inom konst- och kulturutbildningarna möter varje dag: utbildningarnas mänskliga betydelse.
För många handlar det om att gå från utanförskap till tillhörighet. Från att famla – till att hitta sin plats, sitt språk, sitt uttryck. Ibland till och med sitt kall.
Att upptäcka att ens erfarenheter och förmågor är värdefulla. Att ens blick betyder något. Att ens händer kan något.
Och vi får aldrig underskatta vad det innebär – varken för individen eller för samhället. Konst- och kulturutbildningarna bär upp en struktur som också ger utrymme för detta.
Så låt mig avslutningsvis vara lika tydlig som jag var i våras i riksdagen: värdet av konst och kulturutbildningarna går långt bortom de studenter som fortsätter till högskolan. Så när dessa utbildningar pressas ekonomiskt, när de nedprioriteras och riskerar att försvinna, då drabbar det inte bara dem. Det drabbar hela utbildningskedjan och det drabbar kultursektorn – och i förlängningen samhället.
Lina Bjerneld är professor i fri konst med inriktning på måleri och teckning i det utvidgade fältet samt prorektor vid Kungl. Konsthögskolan