Den 20 mars 2027 öppnar Göteborgs Konsthall, som sedan 1923 legat på Götaplatsen, längst upp på Avenyn, i nya lokaler i Gamlestaden, Nya Lödöse. Under den period som markerar mellanrummet mellan det gamla och nya har museet samlat konstnärer, skribenter och samarbetspartners till ett undersökande konstprojekt, Fältstudier.
Projektet har nu sammanställts i en publikation med samma namn, och det är i denna publikation som vi återfinner texten nedan – Historien som gåva författad av Axel Andersson, vicerektor för forskning och lektor i fri konst med inriktning konsthistoria vid Kungl. Konsthögskolan.
Historien som gåva
Jag ska säga några ord om gåvan, men börjar någon annanstans. Nästan allt börjar någon annanstans. Vad gäller städer så kanske vi tänker på de människor som först anlände från någon annanstans till platsen som deras barn skulle kalla hem. Förmodligen anlände de till en plats med strategisk betydelse som gynnade försvar och handel. Och utifrån sådana centrum har många av Sveriges och världens städer växt, koncentriskt. I vissa fall återfinns fortfarande den äldsta bebyggelsen här, om ej från själva grundandet. Stockholms Gamla stan är ett klassiskt exempel. Grundarnas barn, de som kom att kalla platsen hem, rörde sig ut från en mittpunkt.
Det finns också byar, samhällen och städer som har börjat på en annan plats, eftersom de i en bokstavlig mening har flyttat på sig. Bopålar har dragits upp ur jorden, vagnar lastats och en sista blick slängts över axeln på något, som de skulle komma att minnas som historia eller glömmas bort. Fyra mil nordost om det som idag heter Göteborg började staden, i det medeltida Lödöse. Inte en liten flytt. Just den här flytten är något speciell eftersom Lödöse fortfarande existerar. Men mer om det senare. Låt oss återkomma till frågan om vad i detta som kan uppfattas som viktigt. Nu ber jag er om tålamod så att tanken ska hinna i kapp vårt vandrande.
Vad innebär flytten av Göteborgs Konsthall från den ikoniska Götaplatsen till Gamlestaden? En flytt på ungefär fem kilometer, en timmas promenad eller en 13 minuters tur med spårvagn. Kanske mer specifikt: Vad innebär det att som konsthall verka på en plats som Gamlestaden, med dess historia? Och att då inte längre i den centrala och symboliska belägenhet där konsthallen en gång stod?
När Lödöse, låt oss för att undvika förvirring hänvisa till dess andra namn: Gamla Lödöse, upplevdes ligga för nära den konfliktfyllda gränsen mot Norge, grundades Nya Lödöse – dagens Gamlestaden – och gavs stadsprivilegier 1473. Det svenska riksrådet, den tidens regering, hade velat ge platsen namnet Götaholm, men de lödösebor som dragit upp sina bopålar ville ha kontinuitet. De verkade överlag veta vad de ville och vad de skulle göra. Nya Lödöse växte snabbt till att bli en av de viktigaste köpstäderna i landet.
Framgångarna för Nya Lödöse gjorde platsen till ett attraktivt krigsbyte under de många krig som härjade i regionen under medeltiden och tidigmodern tid. När staden brändes till grunden av den danske kungen Kristian IV 1612 var måttet rågat. Den svenska staten hade under en längre tid drömt om en bättre befäst stad i Göta älvs mynning. I början av 1600-talet utfärdades tillfälliga stadsprivilegier och 1621 får Göteborg dem permanenta. Nya Lödöse upphörde som boplats och staden var inte mer. De som kallat den sitt hem lastade sina vagnar igen för att ännu en gång flytta sig. Platsen kom med tiden att kallas den gamla staden – Gamlestaden.
Låt oss ta en paus här. Jag har återberättat ett bekant och etablerat historiskt narrativ. Det är in i denna berättelse som Göteborgs Konsthall vandrar, en konsthall med en drygt hundraårig historia på Götaplatsen, en konsthall som nu flyttar norrut till det som en gång var Nya Lödöse, som i sig en gång i tiden flyttat söderut från Gamla Lödöse. Nu skulle vi kunna sätta detta ambulerande och flyttande av entiteter i en tankemässig relief. Och för att göra det måste jag säga några ord om historia.
Jag kommer att försöka särskilja det jag kallar ”historia i det abstrakta” och ”lämningars historia”. Det är på inget sätt historiografifiska termer, de hör inte hemma i den vetenskapliga disciplinen historia. Vad jag vill försöka mig på är att vandra in i den disciplinen med dem, eller kanske ut ur dem med det – läsaren får avgöra.
Historia i det abstrakta är ett vitt, till synes oändligt fält som det går att färdas friktionsfritt igenom. Här finns allt, med en överraskande omedelbarhet mellan delarna. Alla dikotomier, motsägningar, paradoxer och slumpmässiga förband ryms i den. Det goda finns, liksom det onda, det hoppingivande, och det ångestfyllda. Det här är historia med en textur som drömmen eller den freudianska analyserandets fria association. Den som villigt låter sig sjunka ned i historien kan förbereda sig på att finna det man inte visste att man letade efter. Samtidigt som det är sant att om vi kan tänka tanken så har nog den tanken en gång redan tänkts. ”Intet nytt sker under solen” (Predikaren 1:9) som läraren säger i gamla testamentet.
I den här flytande amorfa abstrakta historien så skiljer sig historien föga från vad som i verkligheten är en lika abstrakt samtid eller framtid. Dock är det kanske främst i historien som vi tränats till ett sådant preceptionsmodus och därmed kan en historiker med sensibilitet inför den abstrakta historien vara en guide i samtiden och framtiden. Guidandet ska här förstås som ett öppnande inför osäkerheten som en sådan terräng för med sig, en terräng utan egentliga navigeringsmöjligheter. En historia att bada i, att flyta i.
Vid sidan av denna abstrakta historia finns lämningarnas historia. Med lämning avser jag alla typer av spår av mänskligt agerande: från en gravsättning i en ekdunge till dokument i ett arkiv. Till skillnaden från historia i det abstrakta är det här ett begränsat fält fullt av friktion. Delarna definieras främst genom det avstånd som finns mellan dem.
Lämningarna separerar historien till det som vi vet att vi vet något om, till det som vi vet att vi inte vet. Att färdas genom ett sådant landskap är fysiskt mer påfrestande, även om lämningarnas historiker psykiskt kan hjälpa oss genom deras hävdanden av att det finns något som kan bevisas.
Städer och arkiv är paradigmatiska exempel på lämningarnas historia. De avgränsar och utmanar den som färdas genom dem. Vi känner historien genom våra trötta samtidskroppar. Det finns inget eteriskt och luftigt i denna historia. Den är som skillnaden mellan att glatt säga att ”här finns allt” och att säga ”här finns väldigt, väldigt mycket” och att det kommer krävas väldigt stor ansträngning för att förstå hela denna mängd. Om det handlar om allt, som i det första alternativet, befrias vi från kravet att också bilda oss en uppfattning och förstå, ett krav som alltid måste omförhandlas till ett avgränsande där vi väljer ut en liten bit och försöker greppa just den biten.
Mina hjältar inom historiegenren, vare sig de är akademiska historiker eller inte, har förmågan att ta något av den abstrakta historien till lämningarnas historia, och vice versa. De kan röra sig genom städer eller arkiv utan att borra ned sig i något specifikt och mäta denna specificitet mot något annat, men för att kunna hitta de mest oförväntade kombinationerna. Både staden och arkiv blir i deras verk något som befrias från friktionen, i alla fall för ett ögonblick – för att förvandlas till något flytande och förunderligt.
För att nämna ett konkret exempel från trakter inte långt från en göteborgsk horisont: Poeten Gunnar D. Hansson är en av de kanske främsta i vårt land på denna kombination. Det han gör är i många av hans verk, i min mening, historia som konst, snarare än konst om eller med historia. Om vi ser till mer akademisk historia ser vi samma anslag i inriktningar som mikrohistoria eller nyhistorism vilka visar att det finns även i de, till synes, monolitiska och redan uttolkade kontexter, perioder och situationer, aparta inslag vars anekdotiska verkan kan snurra historien 180 grader och få oss att se den från en annan synvinkel. Ja, för det ska läggas till, om historien har allt, kan den också alltid skrivas annorlunda.
Ett förhållande till historien som erkänner att den kan förstås annorlunda gör det svårt att instrumentalisera den. Vi kan inte förvänta oss att en sådant förhållande ger oss ”lärdomar”. Vad de gör som framgångsrikt lyckas kombinera historien i det abstrakta och lämningarnas historia är i regel att visa hur vi alltid är gäster i historien – och på gästers sätt både måste lita på vår värd och hålla ögonen öppna. Framför allt måste vi uppföra oss och inte tro att vi vet bäst. Också dessa råd är i allra högst grad tillämpbara för den som flyttar till ny ort, som Göteborgs Konsthall.
Låt oss nu återkomma till den gåva som jag inte ville börja med. I den enklaste definitionen måste något ägas av någon för att kunna ges till någon annan. Vad gäller städer har vi frågan om mark. I den medeltida och förmoderna staden så var den mark som omgav staden och som kunde försörja borgarna i staden med mat helt avgörande för att staden skulle kunna existera. Det fanns ”enskild jord” som borgare (men också institutioner eller adelsmän) ägde. Det fanns också ”odaljord” (odlarjord) som stadens borgare ägde kollektivt för jordbruk. Problemet med detta kollektiva ägande var att den hade tendenser att övergå i enskilt ägande över tid. 1
När städerna växte under medeltiden uppstod brist på omkringliggande mark som kunde försörja dessa (till del på grund av tillväxten men också på grund av ett enskilt ägande). Kronan (staten) gick då in och gav mark, eller gav besittningsrätt, till städerna och det är dessa som blev kallade ”donationsjordar”. Detta skedde specifikt i samband med städer som på 1600-talets anlades på kungligt initiativ.2 Ändamålet med jorden var att de skulle brukas gemensamt av borgarna för stadens väl – för en ”gemensam” nytta så att de inte gick samma öde till mötes som odaljordarna.3 I Göteborg arrenderades denna jord ut till så kallade ”landerier” – jordbruksfastigheter som försåg staden med mat. Under 1700-talet etablerades också industrier på denna mark efter samma modell.
I de donationsjordar som gavs från kronan till den nya staden Göteborg ingick det nedbrunna och avfolkade Nya Lödöse – Gamlestaden. Det som en gång hade varit ett centrum skulle nu bli del av det som skulle ge det nya centret förmåga att överleva. Här inställer sig redan en rad begreppsliga värden. Vi är i modern tid inställda på en modell där centret när periferin. I tidigmodern tid fanns det konkreta anledningar (överlevnad) till att det var periferin som närde centret. Nya Lödöse blev på ett sätt mindre viktigt när det förlorade sina stadsprivilegier, men på ett annat sätt ännu viktigare eftersom den nu bar ett centrum. Associationer, paralleller och översättningar som kan göras till vår tid, och till konsthallens flytt – bör inte glömmas bort. Periferin bär nog fortfarande våra centra till en allt högre utsträckning än många vill göra gällande.
Men låt oss vända tillbaka mot gåvan, eller donationen. Och kanske till skillnaderna mellan de två. En donation är en speciell typ av gåva vars definition implicerar ett speciellt socialt förhållande. I en donation är avståndet mellan givare och mottagare generellt sett större än när det gäller en ”vanlig” gåva – som i stället markerar ett direktare förhållande, som det mellan människor. Frågan är vad det här har för inverkan på gåvans väsen.
Den franska sociologen Marcel Mauss la, i sin centrala föreläsningsserie om gåvan 1923–24, fram tesen att gåvan på en och samma gång är en present och en skuld. Varje gåva kräver sin motgåva.4 Genom gåvan upprättas en social transaktion som binder samhällen samman. Gåvan kan till och med vara ett vapen för sådana samhället. Det finns exempel från nordamerikanska urfolk på de grupper som gett så stora gåvor till en annan grupp att denna gått under i försöken att gengälda. Vad Mauss gjorde var att skriva en social historia om ekonomi från en tid långt innan kapitalismen.
Om vi för en stund skulle acceptera denna enkla modell av gåva-motgåva kunde vi avläsa den kommunala konsthallens placering på den tidigare statliga gåvan som en uppmuntran att fortsätta att ge. Att konsthallen i sig tog donationsjordens historia på allvar och såg det som en skuld att betala till den gemensamma nyttan, hur än den nu vore definierad. Det är också ett språkbruk som speglar konsthallens text om detta projekt: konstnärer bjuds in för att utforska ”hur en konsthall kan utgöra en allmänning och en plats för det gemensamma idag”.
Låt mig nu mot slutet gå från att vara omständlig till att bli lite besvärlig. Den föreslagna parallellismen mellan donationsjorden och konsthallen som på liknande sätt verkar för den gemensamma nyttan är både ett något enkelspårigt och instrumentellt möte med historien, samt gåvans väsen. Det första eftersom vi inte med en sådan formulering är gäster i historien, och det andra av en anledning som jag inte kommit till än.
En lång rad tänkare som Georges Bataille, Pierre Klossowski, Jacques Lacan och Gilles Deleuze har kritiserat Mauss för att hans oförmåga att inse att gåvan är mer än etablerandet av en social ekonomi. Jaques Derrida hävdade att Mauss egentligen talade om allt annat än gåvan, det han på sin höjd pratade om var gåvans supplement5 – det vill säga något som blir kvar på utsidan av det som det komplimenterar. Det är först när gåvan lyckas ta sig ut ur en situation av att kräva en motgåva som det för Derrida kan röra sig om en verklig gåva – alltså en som inte skapar skuld. För honom är denna position den etiska. En i hans språkbruk absolut gåva (alltså det som verkligen vore en gåva) kan inte upplevas som en vanlig gåva av vare sig den som ger den eller den som tar emot. Hela transaktionen glöms också bort så fort den inträffat. Det här omedelbara utsuddandet är viktigt. Vad en gåva i normal definition etablerar är den sociala tidsrymden mellan givande av gåvan och motgåvan (betalandet av skulden). Gåvan ger tid. Den tid som Derridas absoluta gåva ger är ett ögonblick utanför tidens ekonomi.6
När man pratar om Derrida är det bra att vara tydlig. Jag menar inte att donationen är liktydig med den absoluta gåvan på ett sätt som gåvan i Mauss mening inte kan vara. Det jag vill föreslå är att det finns en central förskjutning av gåvans ekonomi i donationen, som osäkrar vissa grundantaganden i hur vi kan uppfatta den som en gåva i en enkel mening. Osäkrandet handlar om avstånd. Det finns ett oklart förhållande mellan den givande och den mottagande eftersom distansen mellan de två är större än gåvans. Detta innebär i sin tur att den tid som ges är svår att definiera inom tidens ekonomi.
Derrida pekar på en sak (med hela handen): den etiska handlingen. I vårt sammanhang, och den donation som vi diskuterar, är den minimala läxan något långt mindre upphöjd. Men konturerna är liknande: vi kan svårligen förstå donationsjordarna som en gåva vare sig från givaren eller från mottagarens horisont. Givaren, kronan eller staten, agerade i egenintresse och har till och med förbjudit bosättning på den mark som ges bort. Mottagaren i historisk tid förväntar sig en sådan gåva som led i transaktionen att bosätta sig på platsen och i vilket fall ingår de, borgarna, i den entitet, kronan, som donerar. Och så kommer vi till mottagaren i en samtid, alltså dagens arvtagare till Göteborgs första borgare: för dem är den sociala förpliktelsen som skulle kunna kvarvara till kronans agerande fyra hundra år sedan extremt elastiskt. Vad gäller tid vore det så klart fel att säga att donationsjordarna var en gåva som glömdes bort så fort den gavs – vi pratar fortfarande om dem. Fast den centrala frågan är kanske snarare vad det är som vi kommer ihåg. Här vill jag igen hävda att det är allt annat än klart. Det rör sig knappast om att komma ihåg en förpliktelse.
Inget av det jag säger här är ett argument mot att skapa en plats för gemensam nytta idag, en som konsthallen ser sig själv som upphov till och som den vill understryka i och med flytten. Den etiska handlingen vore att göra det utan hänvisning till historiska förpliktelser, och egentligen att göra det utan att se det som en gåva eller något som stod i relation till en gåva. Bäst vore då också om ingen uppfattade det som en gåva heller. Det skulle bara vara vad det är. Filosofen Alenka Zupančič skriver vackert i en text från 2017 om faran med att kämpa för ”lost causes” – de förlorade sakerna eller kamperna. Hon säger: ”det finns endast saker som funnits igen, saker som framträder i en plats som aldrig egentligen existerade – men som vi ändå är förmögna att känna igen”.7
Kanske vill ni nu protestera mot denna historielöshet hos en historiker: vad ska vi då med historien till? Det enkla svaret är att vi inte ska tro att vi kan extrahera något ur historien om vi vill förbli gäster i den, vilket i min mening är det sätt som vi kan ta historien på allvar. På samma sätt som konstnärer alltid är gäster i sina material och media. Vi kan inte veta vad material och media vill med verket. Det sker en dialog där man inte kommer speciellt långt om man tror att man vet bäst. På samma sätt står vi aldrig i skuld till historien – dess gåva är närmare Derridas eteriska beskrivning.
Om jag hade ett mål med argumentet jag framfört här vore det att flytta på vissa förväntningar – förväntningar på vad historiens roll inom en konstnärlig verksamhet kan vara. Det var den vandring som jag föreslog. Och det är den gåvan som jag ger, vilken alltså vill problematisera sin egen vara som gåva.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att ”historia är också konst”, men det är ungefär lika sant som att djur väl också är människor i fablernas värld. Det väcker i alla fall frågan – om kontexten om inte annat. En fråga som alltid blir komplicerad när vi erkänner att allt börjar någon annanstans.
1 Lenart Améen, ”Donationsjord och samhällsplanering. Ett exempel från Ängelhom”, ale, nr 2, 1970, 2.
2 Peter Ekbäck, ”Mark- och fastighetsrättens utveckling i Sverige”. Doktorsavhandling, KTH, 2017: 326.
3 Améen, ”Donationsjord”, 2.
4 Publicerad i svensk översättning av Marianne Ahrne 1972 som Gåvan av Argos i Uppsala.
5 Jacques Derrida, Donner le temps 1. La fausse monnaie (Paris: Galilée, 1991), 39.
6 Ibid, 26-30.
7 Alenka Zupančič, ”The Apocalypse is (Still) Disappointing,” Journal of the Circle for Lacanian Ideology Critique (2017-18) 10 & 11: 29.