När Erik Westin i maj 2020 anslöt till Kungl. Konsthögskolans styrelse som ny ledamot dök han precis som vi andra upp i ett zoom-fönster. Pandemin hade satt högskolan och samhället på undantag, lokalerna var tillfälligt stängda, och utan lokaler är en konsthögskola blott en skugga av sig själv.
Som vikarierande rektor hade jag skrivit några rader inför mötet som försökte besinna de nya villkoren, men jag minns ett möte som aldrig riktigt tog sig ur rådvillheten. Undantaget var Erik. Kanske gick han genom rutan för att han var ny, men där var också något mer, egenskaper som vi snart lärde oss kännetecknade honom: förmågan att insistera på lösningar och inte fastna i att försöka lösa det olösbara; en fallenhet för att hålla sig till saken, ta saken på allvar och utforska dess möjligheter; en okuvlig entusiasm och vältalighet.
Efter styrelseordförande Ewa Kumlins välkomstord presenterade Erik sig själv och skissade med snabba drag upp ett porträtt som inneslöt två profiler: å ena sidan en musiker, utbildad vid Kungl. Musikhögskolan, å andra sidan en ekonom som ägnat sitt yrkesliv åt att arbeta med förvaltning och utveckling av fastigheter, främst under sin 20 år på Akademiska hus där han hade varit vice VD och ställföreträdande regiondirektör i Stockholm. En sammansatt person där kunskaper om konst, kultur och utbildning, ekonomi och fastighet förenades i ett. Och som alla riktigt skarpa intellekt förband han mångfalden av ämnen på ett enkelt sätt.
Erik kom till Kungl. Konsthögskolan i rättan tid. Sedan skolans grafikhus förstördes i en brand hösten 2016 hade lokalstrategiska frågor hamnat högt på agendan. Styrelsen hade bestämt att skolan skulle stanna på Skeppsholmen, men för att det skulle vara långsiktigt möjligt behövde verksamheten förtätas och skolans huvudbyggnad rustas upp. Hur det skulle gå till och finansieras var mindre klart. Styrelsen ropade på särskild kompetens i fastighetsfrågor och hade lyckan att valberedningen hittade rätt i Erik.
För min del blev Erik viktigare än så. Sommaren 2021 när projektet kommit längre och en programhandling skulle knådas ihop utsåg dåvarande rektor Sara Arrhenius mig till projektledare för upprustningen. Från styrelsen blev Erik min naturliga samtalspartner, en relation som snabbt utvecklades till att han blev min mentor i fastighetsfrågornas komplexa värld och en vän. Med energi och humor delade han generöst med sig av sina kunskaper, och faktum är att jag under mina tretton år på Kungl. Konsthögskolan aldrig lärde mig mer av någon än jag lärde mig av Erik.
Fastighetsfrågor har med tiden blivit en av högskolevärldens strategiskt mest avgörande frågor. Det gäller inte minst konsthögskolor som behöver stora ytor för relativt få studenter. I Kungl. Konsthögskolans fall handlade det om att rusta upp en skola som varit i gång dygnet runt i nästan trettio år. Det handlade om att säkra lokalbehovet och se till att verksamheten skulle kunna fortsätta utvecklas. Dit hörde givetvis att säkerställa finansiering och planera för det praktiska genomförandet av förändringar, men med det hade skolan alltså inte kommit tillräckligt långt när Erik kom in. Många svårlösta frågor låg på bordet, och några av dem skulle till sist bara kunna avgöras i förhandlingen om ett nytt hyresavtal med fastighetsägaren Statens Fastighetsverk.
En sådan förhandling handlar om att komma överens om villkoren för en affär och samtidigt lyckas tolka prissättande variabler i en riktning som är till ens egen fördel, en tolkning som behöver framstå som en nödvändig konsekvens av det ena eller andra. Med andra ord handlar det om att å ena sidan ha koll på en mängd sakförhållanden, å andra sidan vara retoriskt skicklig. Erik hade både koll och var retoriskt skicklig, och han följde en metod som en annan kontrabasist, Charles Mingus, uttryckt så här: ”Att göra det enkla svårt hör till det vanliga; att göra det svåra enkelt, förundransvärt enkelt, det är kreativt.” Eriks kreativitet låg i att göra det svåra enkelt gång på gång tills den som lyssnade blev övertygad, anade att det var sant eller helt enkelt gav med sig. På så sätt kom vi överens med Statens Fastighetsverk om ett avtal som inte ska kallas för billigt men som är långt mycket bättre än vi ibland hade befarat.
Med det tioåriga hyresavtalet lade Erik grundstenen för upprustningen av Kungl. Konsthögskolans huvudbyggnad. Jag fortsatte att leda projektet, och när jag nu med mindre än en vecka till byggstart överser tomställningen önskar jag så innerligt att jag hade Erik vid min sida. Jag vet hur glad han hade varit av att se planerna bli verklighet, och jag vet att han redan nu hade börjat planera för skeenden som vi andra ännu inte ser.
Fredrik Ehlin
Projektledare för Kungl. Konsthögskolans upprustning
Tidigare prorektor och vikarierande rektor