Våren bland landets utbildningsinstitutioner är en underlig sak. Utanför ateljéfönstren – eller det kontor, skola eller förskola man är förpassad till – tyder allt på något slags omstart. Lönnen blommar, eken låter vänta på sig, visst, men hängbjörken vid busshållplatsen tycks plötsligt ha fått mer styrsel i fingrarna, någonting är på gång.
På Mejan går det mesta mot avslut, institutionell omstart sker först när löven faller. Studenter ska vid vårterminens slut tackas av efter många år av studier. Studenter, men även medarbetare.
Så också i år. I det här fallet, en lärare. Eller, en adjunkt i fri konst.
För 38 år sedan, närmare bestämt 1988, tog Mikael Beckman-Thoor anställning vid Kungl. Konsthögskolan. Han hade redan då upplevt en sista vår, ett sista avslut, som student vid samma konsthögskola, och bestämt sig för att trixa lite med kronologin. Han vände, som så många andra, tillbaka till Mejan, den stora skillnaden är att han också bestämde sig för att bli kvar.
Första gången han sökte in, det var 1977, var han en ”utpräglad oljemålare”.
När han nu 2026 kliver ut igen är det som konstnär och adjunkt i fri konst med inriktning video.
Mikael Beckman-Thoor minns ansökningsprocessen med ett citronsurt lidande.
– Jag sökte 77 första gången. Då var det olja, och enligt bekanta höll jag nästan på att komma in. 78 hade jag inte gjort något nytt. Jag köpte massa herrtidningar som jag ritade av. Det var verkligen uselt. En extremt usel ansökan.
Men 1981 kom han in, på det tredje försöket, med några av de bästa målningar han någonsin gjort. Platsen accepterades, trots att han enligt egen utsago var ganska trött på konstnärer; hans biologiska föräldrar var konstnärer, bägge två. Hans pappa dessutom Mejanalumn. Och egentligen var Mikael inne på att hålla på med musik, eventuellt för att slippa de ”rödvinspimplande, ganska jobbiga personer” som han då förknippade med konsten.
Riktigt så blev det inte.
Omvändningen, kanske återetablerandet, började egentligen på Ölands folkhögskola där han förärades några väldigt bra lärare. En av dem, Per Lindekrantz, nämner Mikael som en av de sista Göteborgskoloristerna.
– I hans sällskap blev jag ganska, vad säger man, överväldigad av färgernas möjligheter. Och mysterium. Det var lite som att när man spelar musik och allting stämmer… plötsligt. Dessutom stötte man på folk som gick utanför ramarna.
Också på Mejan möttes hans tämligen omgående av de personer som så att säga rörde sig utanför ramarna. Han minns särskilt ett gäng dansande tårtor som kom att få konsekvenser för de fortsatta studierna, och livet i stort.
– Jag trodde att den akademiska undervisningen skulle vara något annat, man var uppfylld av Fredsgatans tunga akademism. Sen hamnade man ute på Skeppsholmen med bland annat Hans Viksten som lärare. Och redan mitt första seminarium var egendomligt: Vi kom in på Kasern II, högst upp. Där var ett stort bord. Och på bordet stod det tre jättetårtor. Vi blev ombedda att sätta oss ner. Så kom någon in och spelade jazz, och det lästes poesi och bordet gungade och vi var tvungna att hålla i bordet för att tårtorna inte skulle välta. Det var o-ordningsmannen som preparerat bordet med två ballonger som blåses upp med en dammsugare. Det var omvälvande – så här kan konst vara.
Den 11 juni i år, någon vecka efter hans sista högtidsdag på Konstakademien, går Mikaels lika omvälvande avskedskonsert av stapeln. Att det rör sig om en konsert är alltså inte särskilt konstigt. Det tidiga musikintresset har, bland mycket annat, resulterat i minst åtta låtar (eller stycken) som antingen är tillägnade KKH, medarbetarna, eller fungerar som ett slags reflektion över platsen.
Han berättar att han tänkte att det kunde vara kul att få framföra dem i sådant här definitivt sammanhang, med sikte på pensionen.
– Det är tre hyllningslåtar, eller fyra, till olika personer. Den först skrev jag till julfesten 1981 när jag var student. Den handlar om… det är en liten ironisk betraktelse över Mejan.
Han pausar. Utanför kontoret på Mindepartementet blåser en båt salut.
– Då hade jag precis kommit in. Folk, som vanligt, som kommer in, de har ju väldiga förväntningar som skolan inte omedelbart uppfyller. Flera av låtarna är skrivna väldigt snabbt. De kanske inte är ett under av litterär stringens, men en av dem skrev jag för att Marie-Louise Ekman fyllde 60 och skulle ha ett jättestort kalas. Jag var inte inbjuden. Den heter ”Kalasinbjudan”. Den framförde jag för henne. Men blev ändå inte inbjuden.
Musiken beskriver Mikael annars som en ventil. Inte minst den kör som han tillsammans med andra KKH-sammansvurna bildade i en minibuss någonstans i Estland för länge sedan: Stucco Lustro-kören.
– Vi var en massa studenter och lärare. Vi kom överens om att fortsätta med detta. Till slut blev det en performancekör, bestående av mestadels studenter, till en början. Så har den återuppstått år efter år. Mot slutet mest av lärare.
Mest har man framträtt på ettornas välkomstmiddag. Ambitionen har alltid varit att ”göra bort sig”, på ett eller annat vis, ett sätt för dem att på egen bekostnad göra situationen mindre högtidlig och stel för de studenter som ska påbörja sina studier.
– Vi har framfört allt från fyrstämmiga luciasånger till magdans, när Marie-Louise slutade skrev Annette ihop en liten dadaistisk pjäs, sen har vi haft konsert med vinkelslip och vid något tillfälle i nuvarande skulpturen, då var alla maskiner i metallverkstan instrument. Tanken då var att kören skulle glida in – vi hade en större truck då – på en pall, så vi stod tio hopträngda, så skulle pallen upp i luften. Men vi såg inte ventilationsröret som stack ut, så det blev en minnesvärd skräckupplevelse, eller framträdande.
Det har nog alltid varit roligast för deltagarna, säger han roat och dricker lite kaffe, oftast har publiken varit förundrad. Egentligen är det väl på samma vis som han själv kände inför de där studsande tårtorna, vid sitt eget Mejan-inträde.
Om tårtorna ledde till att han snabbare kom att acceptera och småningom tycka om sitt sammanhang som konststudent, så var det Muralen, dåtidens ”Monumentalavdelning”, som fick honom att stanna kvar. Mikael beskriver det som något slags nav. De åren, säger han, var väldigt kreativa, även för honom som lärare. Enno Hallek och Åke Pallarp (upphovsmän till bland annat Stockholm stadions tunnelbana och lärare på skolan) väckte den enorma verkstaden ur sin Törnrosasömn. Och det var också där som Mikael – efter att ha lett en mosaikkurs 1988 – blev anställd, tills vidare.
Sedan dess har han nästan alltid bara jobbat deltid, vilket han benämner som en naturlig fortsättning på sin verksamhet som konstnär. Samtidigt har arbetet utmanat honom, tvingat honom att hålla sig relevant och på tårna.
– När man slutar kanske jag kan tagga ner lite. Men det kommer säkert vara svårt. Det finns ju bland mina kollegor och bland studenterna en enorm motor som man navigerat mellan, en som sätter fart i ens egen motor. Det kommer nog vara svårt att inte vara nära dem, alla studenter och lärare. Vi har ju många helt formidabla lärare på skolan.
Han säger att han tror att alla människor kan vara en goda pedagoger – en kort tid i sina liv. Han själv till exempel var nog väldigt bra i början. Men, tillägger han när den allra märkligaste självkritiken svalnat något, han har nog alltid varit bra på att lyfta fram de studenter som inte själva varit så ”pushiga”.
– Det har varit min pedagogiska ledstjärna, att försöka fånga upp dem som inte är så framåt själva. Min styvfar han pratade om inifrån-drivna och utifrån-drivna personer i kreativa yrken. Det finns ett antal personer som drivs av sig själva. De behöver man inte göra något åt, de har sin egen motor. Men de andra, de som mår bra av att de blir synliggjorda. Dem har jag kanske försökt att måna om.
Frihet, menar han, är annars det allra bästa för en konststudent. De meningsfullaste åren på Mejan, säger Mikael, var på sätt och vis när den nya verkstaden skulle byggas på Skeppsholmen 92–95. Då var Muralen evakuerad till Västberga gymnasium. En omlokalisering som innebar att omkring hälften av skolans studenter hade sina ateljéer någon annanstans än på ön.
– Vi hyrde två våningsplan i den helt tomma skolan. Någon av studenterna hade hela matsalen som ateljé en sommar. Någon hade etablerat en hel fluglarvsodling. Det var så mycket underligheter som skedde för att det inte fanns några begränsningar eller kontroll. Det var ingen som kontrollerade att det tejpades upp saker på väggarna.
Han ser för en stund lite bekymrad ut.
– Alla var så klart inte glada. Det var lite ensligt. Men för andra var det säkert fantastiskt.
Så kom en annan sorts förflyttning. I och med att Mikael jobbat på ett filmbolag var han med om att bygga upp ljud- och videoavdelningen. Där blev han sedan kvar, verksam som adjunkt. Saken är och var tudelad, en förändring som följde en turbulent tid, ett slags kaos. Muralen, fortsätter han, har sedan dess gått från att vara skolans största verkstad till en mindre. Det har han dåligt samvete för. Han nämner särskilt att kopplingen till nya stora offentliga byggen saknas – som då, när det med jämna mellanrum sprang fram nya tunnelbaneuppgångar ur jorden.
Och så är det en annan sak. Något som eventuellt gör det stundande pensionärslivet lite lättare att ta till sig.
– Jag hade tidigare en kompetens som var konstant. I stället har jag hoppat över till något mer flyktigt, där teknikkompetensen är under konstant inflation. Där man hela tiden måste… det finns en kunskapsstress där man alltid ligger efter.
Mikael väger orden på guldvåg, precis som vanligt, här förekommer ingenting förhastat, och verkar bestämma sig för något slags dom, eller utlåtande.
– Jag har, förklarar han, enormt svårt att förhålla mig till AI. Jag har varit med på seminarier med ledande inom AI-film, och man blir alldeles… allt det man förkovrat sig i är borta. Eller är irrelevant. Inte helt, ska jag säga. Men det går så extremt snabbt. Man riskerar att överlåta de saker som är roliga att göra själv. Man delar ut fler och fler moment till den tekniken.
Skolan, konstaterar han, måste förhålla sig till det här. Han själv är glad att han slipper.
Tiden efter Mejan då? Den måste man återkomma till, en stund som denna. För Mikael innebär våren för första gången på många år en regelrätt omstart. Någonting nytt tar vid, samtidigt som allting blommar, grönskar – även om framtiden på sätt och vis liknar det gamla.
– Jag har en massa filmer som är i startgroparna. Och det är något bokprojekt, jag har väl tänkt att ha en utställning framöver, någonstans.
Han funderar en stund och ser så där milt glad ut som bara Mikael kan.
– Jag tycker bara att det ska bli skönt, men det kommer säkert bli underligt. Även om jag bara under två eller tre år jobbat heltid har huvudet alltid varit engagerat på heltid.
