För att se denna webbplats vänligen uppgradera eller använd en annan webbläsare. Prova antingen Chrome, Safari, Firefox, Opera eller Microsoft Edge.

Porträtt: Göran Svenborn går i pension

Foto från videoklipp: Gabriel Leigh
Foto från videoklipp: Gabriel Leigh

Efter 17 år som adjunkt och ansvarig för metallverkstaden – i den här texten hädanefter benämnd ”Metallen” – är det snart över. Göran Svenborn ska gå i pension, ett fenomen så pass allmängiltigt att vi i stället skriver som det är och känns: Svenborn ska sluta. Som fackligt engagerad kan man tycka att han skulle ha berett sitt avsked med de närmast berörda, med hela Konsthögskolan åtminstone, att beslutet borde ha nåtts genom något slags kollegial konsensus. Så är inte fallet.

Göran Svenborn ska alltså sluta.

Eller nej, Göran.

Tillfället är på sätt och vis väl valt. Inför den stundande upprustningen av Konsthögskolans lokaler läcker Mejan den här våren metall, rum och möbler. Majsolen stirrar stint ner på hela kontor nedpackade i lådor. Det springs i korridorerna. Snart påbörjas ett nytt kapitel. På samma plats, ja. Men ändå lite annorlunda.

Göran har ryggskott. Av det märks ingenting. Replikerna sitter som de ska, tonträffen är som alltid varm och intresserad. Om han förstår att intervjusituationen i sig är vemodig så visar han det inte. Det framåtblickande är fyllt av tillförsikt. Tillbakablickarna likaså fyllda av tacksamhet och ett smittande driv.

– Jag har ett landställe i Dalarna. Där ska jag riva ut en ladugård och bygga om till studio. Det kommer att bli min verkstad. Tomten där är stor, där vill jag färdigställa en skulpturpark. Mycket som hänger i verkstan är mina grejer. Mycket har jag också fått av studenter. Det ska jag också ställa ut där. Det ska stå i skogen hos mig.

Men det är då, senare. Inte nu. Än är jobbet på Skeppsholmen inte över.

Född 1958 i Midsommarkransen, strax söder om Stockholm, var livet länge ett annat. Inga ateljéer eller skulpturparker. Göran är son till en ingenjör (pappa) och en sjuksyster (mamma). Mittenbarn av tre. Han berättar att han gick i en vanlig grundskola, att det i den miljön inte fanns någon konstkontakt.

Under barndomstiden, säger han, var konst konstigt.

– Eller, det blir fel, fortsätter Göran. Konsten har inte ens funnits. Den har framför allt inte funnit som alternativ, som yrke.

Hans mamma är förvisso en storslukare av böcker. Pappan älskade facklitteratur. Göran berättar att hans mamma då och då gick på teater, men att det var dyrt på den tiden. Gick hon, så gick hon ensam eller med sina väninnor, ”flickorna”. Själva kulturupplevelsen avhandlades inte hemma. Det var ingenting man pratade om. I stället var det hans pappa som lärde honom att rita. Det började med en speciell båttyp som han framställde i perspektiv, målet var att teckna så att man kunde se hela båten på en gång.

– Det var en aha-upplevelse, säger han. Då gick jag i mellanstadiet. Det var – wow. Det satte spår i mig. Hela min mellanstadieperiod konstruerade jag maskiner på papper. Det kunde vara vadsomhelst. Det spelade ingen roll om de fungerade. Det var linbanor och rännor. I högstadiet försvann det. Klimatet blev hårdare. Man kunde inte sitta hemma och rita konstruktioner. Det var barnsligt. Även om jag tecknade så förstod man att det inte gick att leva på det. I Midsommarkransen handlade det om att ha ett jobb att stå ut med, att få fram mat på bordet.

Han fick väl alltså göra som pappa – bli ingenjör. Men studierna ville sig inte. Inte alls faktiskt. Göran beskriver tillvaron som inget annat än katastrofal. Redan två år in på den tekniska utbildningen blev han så uppkallad till en studiekonsulent som meddelade att betygen var för dåliga för att fortsätta.

Frågan ställdes redan då: Ville han inte i stället bli fritidspedagog?

Det är den första av många tillfälligheter i Görans yrkesliv som vi snart får lov att återkomma till. Men där och då tackade han nej. Han ville jobba med sina händer. Men betygen räckte inte till att bli möbelsnickare, hans förstahandsval – sprunget ur ett intresse för den träbåt som manövrerades och sköttes av hans pappa. Han hamnade därför på plåt- och svetsmekanisk utbildning. Två år som även de skulle få snudd på oöverblickbara följder.

Men först, det kanske viktigast av allt: Vid 19 års ålder, efter avklarad utbildning och lumpen, träffade han sin fru. De är tillsammans än i dag.

– Hon var utbildad fritidspedagog, berättar Göran. Hon fixade jobb åt mig. Eller, hon föreslog att jag skulle ägna mig åt samma sak. Och det var verkligen svinkul. Kombinationen mellan möten med barn och all kreativitet. Framför allt det, mötet. Efter det tog jag min fritidspedagogexamen. Det var intressant att läsa psykologi, metodik, pedagogik. Mycket av det som jag hade gjort intuitivt fick jag bekräftat. ”Varför gör jag så där när ett barn beter sig så här”. Jag fick en förklaring till hur jag arbetade. Och lärde mig hur barn reagerar på olika saker. Det är i huvudsak människor som man tar sig an. Jag växte mycket som människa och vuxen under den tiden. Sen började jag jobba på skola och fritidshem. Där fanns kreativiteten återigen – att måla, att göra saker helt enkelt. Snickeri och målarrum och ateljéer…

Han tystnar. Kaffemuggen landar mjukt på bordet. Här förekommer inga okontrollerade rörelser. Några flyttgubbar rasslar förbi utanför. Ytterligare ett kontor byter plats. Göran berättar att han så småningom blev pappa. Fyra barn blev det, till slut. Det var många barn på jobbet, nästan lika många hemma. Efter ett tag bestämde han sig för att bli en pappa som inte kommer hem trött. I alla fall inte trött på barn.

Det var återigen dags att ”lönearbeta”, det som för Göran betyder att man stämplar in och ut. Att man inte behöver ta med sig jobbet hem.

– Jag började som plåtslagare. Men det var lite instängt. Man jobbar bara i verkstäder. Jag sökte mig vidare som byggnadssmed för att komma ut och få montera på plats. Det är ett drängarjobb. Skitigt, bullrigt och tungt. Men, det är kreativt. Jag fick ändå bygga saker. Jag har aldrig varit missnöjd med mitt lönearbete. ”Jag hatar mitt jobb”. Så har det aldrig varit.

Examinerad fritidspedagog och praktiserande byggnadssmed. Utan att han då visste om det la han grunden till ett cv som av Kungl. Konsthögskolans tidigare rektor, Måns Wrange, senare skulle beskrivas som ”suveränt”.

Det fanns även andra som i honom såg något särskilt.

Redan innan jobbet på Mejan visade sig Göran ha en fallenhet för att diskutera och förverkliga verkligt svåra idéer: Konstnärliga projekt. Av sin chef fick han därför chansen att ta hand om firmans besvärligaste kunder, det vill säga – arkitekterna, konstnärerna och alla underliga designers. Under några år skötte han all kontakt med den kreativa sfären, han beskriver hur han blev alltmer intresserad, kanske egentligen insnärjd.  

– I stället för att förklara för dem att deras idéer inte gick att bygga frågade jag dem: ”Hur tänker du nu?” Jag kom med förslag och kunde prata med dem tills vi nådde fram till ett resultat. Saker som tack vare en bjälke som jag ritade dit verkligen såg ut att sväva, trots att det vägde flera ton. Det är och var ett annat språk. Plötsligt tyckte jag att det var roligare att gå till jobbet. Nästa gång chefen fick in ett designuppdrag fick jag det igen.

Fallenheten öppnade successivt nya dörrar. Under den här perioden samarbetade han med konstnärer så som Britta Carlström och Torgny Larsson, i Carlströms fall med det stängsel – det omisskänneliga vävmönster – som går att se mellan plattformarna i Gamla stan. Det var Göran som översatte hennes ritningar till den fysiska världen, som böjde stålet, som monterade stängslet och gav det sin plats.

Han berättar att han trivdes i Carlströms ateljé på Långholmen, det var fascinerande att följa den konstnärliga tankeprocessen. Deras samtal var givande.

Kontoret på Skeppsholmen som han har i dag liknar även det en ateljé. Det är överbelamrat, men ändå luftigt. Det är en underbar plats. Göran berättar att han gärna omger sig med påbörjade saker. Konstiga saker. Färdiga saker. Det är ett rum som öppnar dörrar till andra slags rum. Ett slags pågående experiment och utställningsyta.

Att han ens sitter där har med kollegan Annette Felleson, lärare på skulpturavdelningen med inriktning trä, att göra. Det var hon som tipsade om jobbet för mer än 20 år sedan. Metallen skulle snart stå tom efter en pensionsavgång. Men det var inte självklart för Göran att söka. Att han inte själv hade en konstnärlig utbildning satte griller i huvudet på honom.

Men han sökte.

Fyra personer kallades till intervju.

Han fick jobbet.

Då var Marie-Louise Ekman rektor, men det var Måns Wrange som till slut lyckades tvätta bort de tvivel som trots allt hängde kvar.

– Vi satt på ett medarbetarsamtal och jag sa att jag var fritidspedagog och smed. Då sa han: Du måste ju ha den perfekta utbildningen för det här. Jag har ingen konstnärlig utbildning, förklarade jag. Det lär du dig, sa han, det är inget problem. Det var en boost. Sen har man lärt sig massor genom att gå på utställningar och biennaler, genom att prata med konstnärer och konststuderande. Skolan har varit frikostig. Första året gick jag med ettorna på deras lektioner i konsthistoria. På arbetstid. Det var ju hur lyxigt som helst.

Arbetet på Konsthögskolan beskriver han allt som oftast som mycket speciellt. Som förbluffande och svåröversatt. Åren är stinna av intryck och samtalet präglas av en särskild sorts stolthet, över sig själv, över att han under sin tid på Mejan lyckades tvätta bort metallens machostämpel. Han framhåller sin pedagogiska och konstnärliga metod – ”Varför inte?”

Allra stoltast är han över de studenter som han har mött och tillåtits guida. Men även att guidas av. Dessa möten och det som ledde fram till dem är svåra att famna i ett enda samtal, i en enda text.

– När man i 50-årsåldern lämnar ett tung och skitigt jobb och börjar på Mejan. När både kropp och själ är sliten. Det är det bästa som har hänt mig arbetsmiljömässigt. Det är utan tvivel det bästa som har hänt mig i mitt arbetsliv. Jag är lyckligt lottad. Själva hantverket kan jag – utmaningarna känner jag till. Det som har varit den stora överraskningen, eller det som jag innan inte ens i min vildaste fantasi hade kunnat föreställa mig, det är mötet med alla människor. Det har varit så häftigt. Konststuderande tänker annorlunda. De tänker utanför boxen. De är otroligt begåvade. Men på ett okonventionellt sätt.

Göran återkommer ideligen till konststudenterna och deras okonventionella sätt att se på världen, och de utmaningar som oundvikligen dyker upp.

– Jag vet inte hur många frågor jag fått ställda till mig i min verkstad. Studenten frågar: Men om man gör på det här viset, på den här maskinen? Ofta måste jag bita mig i tungan för att inte reflexmässigt säga: Nej. Jag måste stanna upp och tänka. Ibland är det uppenbart att maskinen förmodligen går sönder, men lika ofta kan man testa. På andra sidan kommer så en konstig grej ut som varken jag eller studenten föreställt oss från början. De utmanar allt som är konventionellt: Så här gör man med en svets. Med en skiftnyckel. Deras begåvning ligger i att de kan se allt det här andra. Vanligt folk kan inte se det som de ser. 

Men ändå – det är ett jobb. En måndag är en måndag. En fredag följs av helg. Det gäller att ständigt vara förberedd när arbetsveckan börjar. Göran säger att det är viktigt att vara påläst och på tårna. Kanske är det också därför som avskedet går att se fram emot.

– Det är många måsten. Det känns skönt att kliva ur hjulet, att kunna gå på en utställning mitt på dagen, när det är som minst folk. Åka till ställen när det inte är tusen andra där. Gå på Venedigbiennalen när det är lågsäsong. Det känns superkul. Sen så kommer jag sakna mötet med studenterna. Att umgås med en yngre generation och de konststuderande är en boost för en. Man hänger med i världen, i trender och förändringar i samhället. Den dagliga kontakten kommer jag definitivt att sakna. Jag kommer sakna alla verkstäder, inte bara min egen. När jag gör mina egna saker får man alltid ett stöd här, man möts av nyfikenhet och förundran och pepp. Från studenter och kollegor. Att någon säger: ”Vad roligt”. Aldrig: ”Vad är det där för trams, du är en ingen konstnär”. Bara: ”Vad kul! Var fick du den idén ifrån?”

Miljön, förklarar han, har bidragit till att sporra det egna skapandet. En vilja att göra egna grejer har successivt vuxit fram. Göran snurrar runt på stolen och verkar leta bland allt det som han hade kunnat visa. Det tar en stund. Men där, bakom, står något som liknar en naken dator. Formen påminner om elektriska impulser, ett monotont hummande ljud som inte längre finns. Åtta moderkort från kasserade datormaskiner. Ett slags skulptur som plötsligt fyller ett annat syfte. Göran lutat sig fram över ändlösa kopplingar och förklarar att den snart ska få stå som ett monument på tomten i Dalarna.

– Den ska stå och blinka i skogen på natten och ladda i solen på dagen. Den hade jag aldrig förverkligat utan den här arbetsplatsen. Ingen hade pushat mig. Idén hade aldrig kommit. Inte heller supporten. Det gör en superglad.

Saker och ting tar slut. Det är eventuellt också nödvändigt. Göran säger, kanske för att mildra det värsta obehaget över detta ofrånkomliga, att dagens besättning på Mejan är den bästa han upplevt. Även den person som kommer att ta över efter honom, Erik Thulén, får varma vitsord. Där är samma orubbliga tillförsikt.

Kanske, förslår han, kan det rent av bli spännande.

– Det sitter ju ändå i väggarna, tröstar han. Toleransen, det tillåtande. Den positiva inställningen till crazy grejer. Det sitter i väggarna och i personalen.

Så tar det slut. Intervjutiden, alltså. Det ringer oupphörligen på telefonen.

Han har stämt möte med ännu en student.

Bildgalleri, rulla i sidled för att se bilder.
1 / 2
Foto: Caio Marques de Oliveira
Foto: Caio Marques de Oliveira
Foto från videoklipp: Gabriel Leigh
Foto från videoklipp: Gabriel Leigh