Konstlivet i Sverige formas av politiska beslut, ekonomiska villkor, en omdanad marknad och föränderliga institutioner. Konstnärer verkar i en osäker tid, där nedskärningar i konsthallar och utbildningar påverkar både deras försörjning och publikens tillgång till konst. Med Pierre Bourdieus teorier som bakgrund söker projektet ”Samtal om konstens villkor i Sverige” ge röst åt aktörer – från konstnärer och curatorer till gallerister, opinionsbildare och institutionsledare – för att förstå konstens roll i en tid av förändring.
År 1993 publicerades Pierre Bourdieus bok The Field of Cultural Production på engelska, och år 2000 på svenska som Konstens regler: det litterära fältets uppkomst och struktur. Boken samlar en rad artiklar som undersöker hur konstens kretslopp fungerar och hur de strukturer som omger konsten formas och förändras. För mig blev den en avgörande utgångspunkt för att förstå samtidens konstliv – ett fält jag själv var en del av. Bourdieu visade tydligt att ingen konstnär arbetar i ett vakuum. Konstens värde och position skapas alltid i ett samspel mellan konstnären själv och de många aktörer som tillsammans utgör fältet.
Bourdieus analys av litteraturens fält visade hur en konstform kan förstås som ett mikrokosmos – ett litet samhälle i sig – där makt, ekonomi, estetik, institutioner och individuella val ständigt korsar varandra. Denna kartläggning av fältet kan överföras till andra konstformer och användas som ett redskap för att förstå de dynamiker som präglar konstlivet i dag.
Ser vi på samtidskonsten i Sverige framträder en liknande bild. Konstnärerna och deras verk är kärnan, men omkring dem finns en lång rad institutioner och aktörer: konstutbildningar, museer, konsthallar, gallerier, kritiker, opinionsbildare, professorer, konsthistoriker, curatorer, publik, samlare, politiker och ekonomer. Tillkommer gör även den lokala, nationella och internationella nivån, nivåer som hela tiden vävs samman. Fältet är därför både en arena för skapande och förhandling.
Konstfältet är dock aldrig statiskt. Det vi ser i dag skiljer sig markant från situationen på 1880-talet eller från 1700-talets begynnande konstmiljö i Sverige. Då var kungen den stora mecenaten som finansierade arkitektur, konst och utbildning för att skapa ett nationellt kulturarv. Senare trädde välfärdsstaten in som en central aktör med stöd till museer, utbildningar och konstproduktion. Konstmarknaden växte parallellt och blev en avgörande faktor för konstnärernas villkor.
I dag står konstfältet under press från flera håll. Globala kriser, klimatförändringar, en omdanad marknad och ekonomiska åtstramningar påverkar konstens villkor. Möjligheter till spridning och nya uttryck finns, men ekonomiska prioriteringar i stat och kommun leder till nedskärningar som drabbar både utbildningar och kulturinstitutioner.
Konsekvenserna för konstutbildningarna är tydliga: stigande hyror, anslag som inte följer med inflation, löneutveckling samt krav på effektivisering. Detta gör det svårt att upprätthålla kvaliteten, även om sektorn gör allt för att bibehålla och utveckla nivån. När medel flyttas från personal till fasta utgifter drabbar det både undervisningens innehåll och konstnärers möjligheter till regelbundna och överskådliga uppdrag.
För de färdigutbildade konstnärerna fortsätter utmaningarna. Konstnärsnämnden beskriver ofta konstnärsekonomin som en ”patchwork-ekonomi”: ett pussel av små inkomster från projekt, undervisning, arvoden och bidrag. Endast få konstnärer har tillgång till fasta tjänster, ofta vid utbildningsinstitutioner. När en konsthall stänger, när ett arvode försvinner, när konstutbildningar lägger ned tjänster eller när en offentlig institution tvingas spara på utställningar påverkas konstnärernas försörjning direkt. I samma veva påverkas publiken som mister tillgång till konstupplevelser.
Att vara konstnär i dag kan därför jämföras med att navigera i ett ständigt föränderligt landskap, där osäkerheten är själva grundvillkoret. De traditionella trygghetssystem som gäller för andra arbetstagare passar sällan konstnärernas verklighet. Perioder med hög aktivitet kan avlösas av långa mellanrum utan inkomst.
Enligt Magasin K ligger kulturbudgeten i dag på 0,65 procent av den totala statliga budgeten – den lägsta nivån på 26 år. Detta väcker inte bara frågor för konstnärerna, utan för hela samhället. Vilken roll ska konsten spela i en tid präglad av ekonomisk osäkerhet och politiska prioriteringar? Vad betyder det för demokratin om konstens röster försvagas? Konsten är inte bara prydnad eller lyx. Den är ett rum för reflektion, kritik och gemenskap. När konstnärernas villkor försvagas riskerar vi att förlora just de röster som kan hjälpa oss att förstå och tolka samtidens utmaningar.
Jag har därför bestämt mig för att undersöka hur det egentligen står till i det svenska konstlivet i dag. Vad händer med konsten i Sverige när strukturerna förändras på grund av politiska och ekonomiska beslut? Under detta läsår kommer jag att genomföra en rad samtal med centrala aktörer på den svenska konstscenen – konstnärer, curatorer, kritiker, gallerister, opinionsbildare och institutionsledare. Målet är att skapa en bredare förståelse för de krafter som formar fältet och de möjligheter och utmaningar som väntar.
Projektet har jag valt att kalla: ”Samtal om konstens villkor i Sverige”