Hösten 2025 presenterade tankesmedjorna Timbro och Oikos ett förslag till en gemensam liberalkonservativ reformagenda för Sverige under titeln Timbro 2.0. Det är i sig inget anmärkningsvärt inför ett valår. Men något fick oss på Kungl. Konsthögskolan – Mejan – att höja på ögonbrynen.
I avsnittet om kultur och civilsamhälle återfinns nämligen formuleringen:
”Kungliga Konsthögskolan stöps om. Kungliga Konsthögskolan omvandlas till Sveriges centrala utbildningsinstitution för klassisk konst och arkitektur.”
Intressant – inte minst i ljuset av att reformagendans inledning rymmer ett starkt försvar för friheten, som beskrivs som en ”omistlig rättighet”.
På få platser odlas friheten så konsekvent som inom den fria konstutbildningen. Den konstnärliga friheten är i själva verket essensen i en liberal idévärld, liksom den akademiska friheten är grundläggande för hela utbildnings- och forskningssektorn. Varför ska då Konsthögskolan ”stöpas om”?
Vad som avses med ”klassisk konst” framgår inte tydligt. Det finns dock en språklig ledtråd i ordet ”stöps”, som för tankarna till gjutning – kanske i brons. Vi erbjuder i dag en bronskurs för studenter, och den är uppskattad. Däremot lade vi ned vår egen bronsverkstad för fem år sedan av ekonomiska skäl. Vi saknade både resurser och utrymme för den arbetsmiljö som krävs för en sådan verksamhet, i takt med att våra lokaler blivit allt mer begränsade.
Syftet med bronskursen är emellertid inte att undervisa i ”klassisk konst”, utan att ge intresserade studenter kunskap om ett material som de kan välja att arbeta med i framtiden.
En annan tolkning är att man vill återvända till ett klassiskt konstbegrepp. Som konstvetare kan jag då endast förstå detta som en återgång till den klassicistiska tradition som präglade 1800-talet – en tradition som redan i sin samtid ständigt ifrågasattes av konstnärer. Från de franska realisterna och impressionisterna, såsom Édouard Manet och Claude Monet, till svenska konstnärer utbildade vid Konstakademien, som under 1880-talet öppet opponerade sig mot dess undervisningsideal.
Det var inga obetydliga namn. Carl Larsson, Anders Zorn, Ernst Josephson och Karl Nordström var bland dem som bildade gruppen Opponenterna och som 1886 grundade Konstnärsförbundet i protest mot Konstakademins klassiska undervisning.
Samma år skrev Ernst Josephson i en debattartikel:
”Den sanne konstnärens strävan skulle vara att tolka naturen, skapa fritt och självständigt, befria sinnena och spegla tiden. Men den akademiska konstundervisningen i kungariket Sverige motverkade dessa goda syften.”
(”Från Seinens strand”, DN, 1886)
I dag kan dessa konstnärer uppfattas som ”klassiska”, men i sin samtid drevs de av en stark längtan efter självständighet och frihet. De blev stora förnyare av konsten i Sverige och lade grunden för den modernistiska och demokratiska idévärld som även dagens samtidskonst vilar på.
Att skapa fritt är i dag en grundläggande utgångspunkt för undervisningen vid Kungl. Konsthögskolan. Detta möjliggörs genom studenternas valfrihet i verkstäder, individuell handledning och en mångfald av undervisningsformer.
Som högre utbildningsinstitution är vi dessutom en del av ett system där akademisk frihet – och i vårt fall också konstnärlig frihet – är en grundförutsättning för institutionens legitimitet och existens i ett demokratiskt samhälle. Att ”stöpa om” Kungl. Konsthögskolan skulle inte bara innebära en återgång till något för 1880-talets idévärld, utan också ett brott med den liberala tanken om konstnärlig frihet och med principen om akademisk frihet, som fortfarande utgör ett kärnvärde i den svenska högskole- och universitetssektorn.
Om man stöper om Kungl. Konsthögskolan, då stöper man också om den konstnärliga friheten.
Sanne Kofod Olsen
Januari 2026
Läs mer: KKH lanserar ny samtalsserie om konstens villkor i Sverige