Inget är bestående
men berättelsen dröjer sig kvar. Vi vadar genom arkiv av minnen. Vattnet är varmt, sjögräset omringar våra fötter. Jag ser inte mina fötter, det är svart. Ett löfte om stadens närhet långt där borta. Jag ser vad jag beskriver. Ett utrymme där ord inte räcker, men som ändå känns.
Jag gillar inte för varmt kaffe, bränner alltid tungan. Jag gillar inte människor som pratar för högt på tåget. Inte sandstränder som följer med hem, jag föredrar bryggor och stillsamheten. Följer en röd tråd, men tråden rör sig. Tycker om min mammas mockarutor. Hon gör dem med kopiösa mängder glasyr. De är bäst dagen efter, kalla från kylen, när sockret nästan skär i tänderna. Det är det där med berättelser. De drar oss med, de är inte bestående, men de återkommer. Vi kommer alltid tillbaks.
When Silence Remains
Bokstäver av is som smälter, placerade på cyanotypipapper ovanpå stålcontainrar.
Wheel of Fortune
Fotografi fäst med magneter på ett uppochnervänt cykelhjul, med podium.
The Space Between Us
Film fäst i träd utomhus, betraktas inomhus genom kikare på stativ.
