Jag har samlat flera stora slaggstenar. De är tunga. Jag visste att de skulle vara tunga, men det här är verkligen tungt. Dessutom vittrar de sönder. Jag bar en sten över golvet och den föll isär i mina armar. Blev till grus och damm.
Det är inte ett monumentsbygge – det handlar inte om det – det är en hemsökelse. När jag vaknar på natten hör jag ljuden nere från verket. Det låter som det alltid gjort. Fastän jag är tusentals mil därifrån. Som om min kropp och mina sinnen präglats och för alltid bär omgivningarna, ljuden och lukterna med sig. På samma sätt bär stenarna på något. Jag kan inte uttala det – då är det med ens borta. Jag låter dem ligga men betraktar dem ibland. Eller är det egentligen tvärtom?
Jag försöker hitta ett språk för förhållandet mellan mig och stenarna, för hemsökelsen. Hur skriver man om något som åtminstone för tillfället måste förbli outtalat? Jag gör det med kameran. Samtidigt är kanske poesin den enda språkliga formen som tillåter försöken att uttala det outtalade. När man skalat bort allt annat. Kanske är det så relationen till stenarna får en plats: genom kameran i mötet med poesin, där bilderna kolliderar med varandra i ljuset från projektorn. Kanske är det där, i gruset och dammet på golvet. Kanske är stenarna ett sätt att föra ett samtal genom tiden.
