Viktoria Ekdahl

I Stockholm finns det fem rosor som sträcker sig högt över de andra. Fem höghus vid Sergels torg. Jag vill plocka dem och göra en bukett, ge den till dig som en kärleksförklaring eller låta den vissna i min hand, jag kan inte bestämma mig. Det spelar ingen roll, för de är byggnader och de är cementerade i marken. Stora starka stammar sträcker sig mot solen, mot framtiden. Man kan jobba i husen och drömma sig bort, vissa kanske jobbar på och andra med; att just drömma sig bort. Jag vet inte för jag har aldrig jobbat på kontor. Men jag ser Hötorgsskraporna vart jag än är i Stockholm och ser jag dem inte vet att de lurar bakom något hörn, flåsar mig i nacken. Någon kommer plocka någon, en bukett måste det bli.