Tre personer iklädda ett slags bärselar ligger på utställningsrummets golv. Rep som löper från taket sitter fästade i selarna och sammanbinder kropparna med varandra. När en person rör en kroppsdel påverkar det en annan som, knappt märkbart, höjs eller sänks. Tillsammans bildar kropparna ett kommunicerande system av jämvikt och rörelse. Verket Tyngdspegel – som just nu visas på Accelerator, konsthallen på Stockholms universitet – är skapat av Adèle Essle Zeiss, som gick ut Kungl. Konsthögskolan 2018. Hennes, på en gång storslagna och lågmälda, performanceverk iscensätter kroppars närvaro i rummet och blottlägger hur de är sammanbundna med varandra i ömsesidiga beroenden, fysiska såväl som emotionella. Känsligheten i det här systemen blir påtagligt när man står en stund och betraktar verket. Minsta rörelse hos någon av aktörerna ger en återverkan på de övriga. En stark bild av känsligheten i våra relationer och hur beroende vi är av varandra.
Adèle Essle Zeiss verk låter sig också förstås mot större system än de mellanmänskliga i ett givet rum. De berör hur varje system – naturliga såväl som skapade – har en känslighet för inbördes och utvärtes påverkan. Det här ömsesidiga beroendet och sensitiviteten i varje system blev smärtsamt tydligt i kulturlivet under pandemin när delar av kulturens ekosystem stängdes ner. Konst skapades, men utan möjligheter att framträda och möta en publik. Konst som blir till i själva framträdandet – såsom Adéle Essle Zeiss verk – hamnade i ett tomrum. Många konstnärer var tvungna att söka annan försörjning och sluta med sin konst, många mindre institutioner såg sig tvingade att lägga ner sin verksamhet. Nu med erfarenheten av pandemin i ryggen ser vi ett sargat kulturellt ekosystem. Pandemin innebar en förlust av konstnärliga verk, konstnärlig kunskap och konstnärliga erfarenheter som kommer märka kulturen i både i nuet och i framtiden. Erfarenheten av pandemin finns med oss och kommer på ett avgörande sätt forma hur konstnärer föreställer sig sina framtida villkor och möjligheter. Nu med knappt några månaders distans till ett nedstängt kulturliv ser konstnärliga gestaltningar hur den här tiden har påverkat oss och vilka erfarenheter den bär. En del av den erfarenheten är insikten i vårt ömsesidiga beroende av varandra som övertygande artikuleras i Adèle Essle Zeiss verk.
Den här känsligheten i konsten och kulturens system – att vi inte finns till utan varandra – måste varje fungerande stödsystem för kultur ha i åtanke. Om något faller bort följer annat med, som brickor i ett spel. Den medvetenheten finns som ett grundanslag och en utgångspunkt i det betänkanden om kulturens möjlighet till återstart efter Corona, Från Kris till Kraft, återstart för kulturen, som nyligen överlämnades av utredningens ordförande Linda Zachrisson till kulturminister Amanda Lind. Uppdraget var att komma med förslag hur kulturlivet kan återstartas och stärkas efter pandemins skadeverkningar, men också att klarlägga vad vi kan lära oss inför framtiden av pandemin. Jag har haft förmånen att följa utredningen som sakkunnig och tillsammans med kunniga kollegor tänka kring kulturens system, hur det kan förbättras och vad pandemin lärt oss. Här vill jag särskilt lyfta fram den kartläggning som utredningen gjort av kulturens ekologi och stödsystem som tydligt blottar dess svagheter och hur de förstärktes av pandemin. Här ser man just hur de delar av kulturlivet som har en svagare infrastruktur, som mindre institutioner eller institutioner och utövare utanför storstäderna, får en alltmer prekär situation under pandemin och i många fall tvingas stänga eller slå in på en annan yrkesbana. En situation som innebär en stor förlust både för den enskilda konstnären, institutionen och kulturlivet i stort. Tydligt i utredningen är också hur de flesta konstnärer står utanför de för sociala trygghetssystem som är självklara för de flesta andra grupper i vårt samhälle. Här finns en grundläggande otrygghet för konstnärer som ytterligare förstärktes under pandemin. Utredningen visar också hur konstnärernas osäkra arbetsförhållanden är kopplat till en kortsiktig projektifiering av konstnärligt arbete som gör det svårt att vara hållbart verksam som konstnär över ett helt yrkesliv. Det här tror jag också i grunden handlar om konstens marginalisering och synen i vårt samhälle på konstnärligt arbete som skilt från andra yrken. Vi har i vårt samhälle inte tillräckligt artikulerat betydelsen av konstnärligt arbete och hur det är sammanvävt med utvecklingen av vårt samhälle i stort.
De förslag som framförs i utredningen Från Kris till Kraft, återstart för kulturen kan sägas vara på en gång lågmälda och storslagna. Lågmälda för att de i stort inte handlar om att radikalt bygga om systemet, utan om att förstärka och utöka de stödsystem för konstnärer som redan finns. Storslagna för att man vill att omfånget av dessa stöd ska ökas genomgripande. Betänkandets ställningstagande är i mycket ett försök att rätta till de skevheter som finns i systemet och utifrån olika perspektiv förstärka de stödsystem som finns idag. Här ser jag med min utgångspunkt i den samtida konsten att förslagen att förstärka stipendiesystemet för konstnärer är avgörande, men också siktet på att frilansande curatorer ska kunna få stöd till att göra utställningar på institutioner är viktigt. Ett stöd som skulle kunna vara givande för utövare och institutioner, såväl som publik. Jag tror också att förslaget att bygga en nationell plattform för de mindre konstinstitutionerna för erfarenhetsdelning kan vara värdefullt för att kunna stödja långsiktig verksamhetsutveckling.
Det är intressant från en konsthögskolas perspektiv att förstå var i systemet vi finns och vad som är viktigt för oss i de stödsystem som finns för konst och konstnärer. Som rektor för en konsthögskola så känns det avgörande att i vår utbildning söka förbereda studenter för ett yrkesliv där man kan verka hållbart hela livet. Den sociala hållbarheten kan bara finnas om också konstnärer kan ingå i samhällets trygghetssystem. Därför är det glädjande att regeringen svarar på uppmärksammande av svagheterna i konstnärers socialförsäkringar och nu tillsätter en utredning som särskilt ska titta på sjukförsäkringen ur de konstnärers perspektiv. Avgörande för att om vi ska kunna få en bredare bas av studenter – att valet att bli konstnär ska vara möjligt för alla, inte bara för de ekonomiskt priviligierade – är att vi arbetar för att göra konstnärsyrket ekonomiskt rimligt över ett helt yrkesliv.