För att se denna webbplats vänligen uppgradera eller använd en annan webbläsare. Prova antingen Chrome, Safari, Firefox, Opera eller Microsoft Edge.

Konstnärlig forskning skapar ny kunskap

Muskelstolen – en apparat för mätning av män, 2018. Ur forskningsprojektet Vägra döda – historier om de vapenfria männen av Björn Larsson och Carl Johan Erikson. Inlån från Armémuseums samling: identifikationsnummer AM.091600.

Under sommaren har den konstnärliga forskningens villkor debatterats. Underkännandet av Bogdan Szybers avhandling Fauxthentication : Art Academia and Authorship (or the site-specifics of the Academic Artist) tände gnistan till ett engagerat meningsutbyte om akademins former fängslar den frihet som utgör grunden i det moderna konstbegreppet. Det är en viktig diskussion i en tid då den konstnärliga forskningen har etablerat sig som ett nytt forskningsområde som tar större plats både i den akademiska forskningen och i konstens fält. Konflikten mellan konstnärlig frihet och institutionellt protokoll är också är en drivande punkt i avhandlingen. Den pekar på hur lätt man låser ett nytt forskningsområde till redan etablerade metoder och framställningsformer för att erövra legitimitet och hur textens huvudroll i den akademiska traditionen gör det svårare för andra gestaltningsformer, som måleri, skulptur, rörlig bild, att ta plats med samma tyngd. Är då akademisk forskning och fri konst oförenliga storheter?

Jag menar att den bild som sommarens debatt har gett av, å ena sidan den fria konstnären helt obunden och utan uppdragsgivare, å andra sidan forskaren insnärjd i institutionens kvävande nät, är både polariserad och missvisande. Den fria konstnären är ju sällan så fri som vi hoppas, utan en del av konstens urvalssystem, stipendienämnder, samlare, kritiker och curatorer. I den konstnärliga forskningen hittar vi konstnärer som utifrån konstens fria praktik skapar ny kunskap i nära utbyte med konsten i stort. Men, vill jag understryka, det är avgörande att vi vågar inta en öppen hållning mot vad konstnärlig forskning kan vara och ge den möjlighet att hitta sina metoder och själv formulera vad det innebär att forska på konstnärlig grund. Annars riskerar den att stelna till en blek och verkningslös avbild av andra forskningsområden.

På Kungl. Konsthögskolan har vi medvetet valt en prövande attityd till vad konstnärlig forskning kan vara, medvetna om att ett nytt forskningsområde bara kan bli verkligt nydanande om den vågar hitta sina egna obrutna vägar. Den hållningen har resulterat i ny kunskap och viktiga konstverk som har bäring inom både den konstnärliga forskningen och ett större konstfält. Jag får ofta frågan vad som skiljer vår forskning från annat konstskapande. Mycket och lite, brukar jag svara, och lyfta fram en öppen process som ingår i ett kritiskt samtal med andra forskare och ett dokumenterande och delande av kunskap som avgörande vattendelare. Vår forskning har ett starkt fokus på konstnärlig praktik, den tar ofta plats i våra verkstäder och ateljéer. Formen på våra resultat har därmed en stor spännvidd – en film, en utställning, en bok, ett magiskt trick, en konsert – vilket gör att vår forskning befinner sig i ett intensivt samtal med en större värld än akademins sedvanliga slutna seminarierum.

En intressant fråga är varför den konstnärliga forskningen har vuxit sig stark de senaste åren. I sommarens debatt betonas ett ekonomiskt incitament. Där pengarna finns kommer konstnärerna. Jag tror att det finns en mer avgörande orsak. I dag ser vi en förskjutning och vidgning av konstfältet där konstnärer söker sig mot nya områden och nya definitioner av vad konst är. Det utmanar idén om den fria konstnären som arbetar själv i sin ateljé utan uppdragsgivare. Konstnärer söker samarbeten med en mängd områden och hittar nya arbetsformer. I vår forskningsmiljö vill vi vara lyhörda för sådana förändringar och stimulera forskning som utvecklar konstens former och sammanhang. I höst tar våra forskningsorienterade kurser för vidareutbildning av yrkesverksamma konstnärer upp ämnen som konst i det publika rummet och nya kollaborativa konstnärliga arbetsformer. På så sätt öppnar sig konsthögskolan mot konstens utveckling och den kunskap som vi skapar får en återverkan både på den konstnärliga forskningen och på konsten i stort.

Konstskolor har alltid varit platser där konst skapas. För en experimentell och forskande konst som haft svårt att hitta en plats inom konstens traditionella förmedlingskanaler har vissa konstskolor blivit viktiga knutpunkter för ett konstskapande som idag förmodligen skulle sorteras in under konstnärlig forskning. Legendariska exempel är förstås Black Mountain College där bland andra John Cage och Merce Cunningham skapade banbrytande verk. Eller Nova Scotia College of Art and Design som under flera decennier var en viktig scen för konceptkonst, installationskonst och jordkonst med namn som Dan Graham, Lucy Lippard, Miriam Schapiro och Robert Smithson. Den sortens prövande platser som sporrar en rörlighet mellan undervisning och forskning, ateljé och akademi, skola och en större värld tycker jag fortfarande är produktiva modeller för forskningsmiljön på en konstnärlig högskola.

Sara Arrhenius är för närvarande tjänstledig från sitt uppdrag som rektor för att i stället forska och driva strategiskt arbete på Kungl. Konsthögskolan.