Sista helgen för årets avgångsutställning har passerat och i skrivande stund håller utställningen på att plockas ner och årets avgångsstudenter står inför nästa steg i sitt konstnärliga arbete. Det starka mottagande utställningen har fått från publik såväl press skänker energi till både studenter och skola. Flera skribenter lyfter fram en genomgående hög konstnärlig nivå och en ovanlig bredd i uttryck och teknik. En fundering som återkommer är om den långa förberedelsetiden har gett en annan möjlighet att fila på sitt material. Det ligger nog mycket i det. Covid19 gjorde att vi under våren fick stänga skolan och arbeta på distans. Trots detta bestämde vi oss för att genomföra avgångsutställningen och öppna i samband med terminstart istället för som sedvanligt i maj. Jag tror att den genomarbetade utställningen är ett resultat av den långsamma processen. I det avklarnande och lugna anslaget finns en kraft som lyfter fram de enskilda verken och en erfarenhet som vi tar med oss till nästa års arbete.
Men det är inte bara applåder som är viktiga. Kritik är också en avgörande del i den dialog med omvärlden som jag ser som avgörande för en dynamisk konstskola. Det är i det samtalet vi får syn på oss själva. Förväntan är stor att en avgångsutställning och en nybakad konstnär ska leverera något nytt. Konstvärlden – och konstmarknaden – vill ha något som skakar om och kittlar visuellt. Gärna en skandal som skjuter in nytt blod i systemet. En del av samma logik är föreställningen om att konsten ska tillhandahålla ständigt nya konstverk, gärna anförda av ett högröstat avantgarde som bestämt tar avstånd från det förflutna. Marianne Lindberg de Geers debattartikel i Expressen andas en besvikelse när inget av detta infrias. Jag tror att den läsningen missar mycket av det som jag ser som utställningens styrka. Hos flera av konstnärerna på årets avgångsutställning finns ett starkt och öppet förhållande till konsthistorien. Man vänder och vrider på tidigare föreställningar och sätt att göra konst. Här finns en nyfikenhet på att återupptäcka material och tekniker som skolans med sin långa erfarenhet och sitt starka fokus på konstnärlig praktik kan möjliggöra. Men i utställningen finns även ett mer övergripande tydligt kritiskt perspektiv, där man ofta riktar ljus mot en bildhistoria som inte beretts plats i konstens huvudfåra. Jag tror att man här kan skönja en viktig vändning av konsten mot ett mer cirkulärt sätt att använda både konsthistorien, konstens metoder och material i en tid som kräver återbruk och eftertänksamhet snarare än en aldrig sinande ström av nya ting. En strömkantring som i sin tur påverkar hur en konstskola kan se på sin uppgift.
En avgörande fråga för den här generationen konstnärer är hur man kan skapa och vara verksam som konstnär i en tid som inte kan tillverka och konsumera mera?
Frans Josef Petersson resonerar i en intressant text i Kunstkritikk om utställningens lågmälda uttryck just kan läsas som en reaktion mot kravet att producera. Han funderar vidare om man i utställningen kan se tecken på att vår tids vurm för en mer styrd och formaterad konstutbildning även har nått Mejan. På den punkten kan jag lugna honom. På Kungl. Konsthögskolan är man som student fri att forma sin egen studiegång med det egna arbetet som självklar mittpunkt. På konstens villkor vill vi använda friheten i vår öppna undervisningsmodell för att utveckla vår pedagogik och pröva nya former. Bara så kan skolan och konsten utvecklas. På Mindepartementet, vår avdelning för film, fotografi, nya media och performance, prövar vi just nu en annan modell än den traditionella professorsundervisningen genom att våra lärare arbetar med gemensam handledning av studenterna. Under året prövar vi också former för kollektivt och kollaborativt konstnärligt arbete, bl a i kursen Collective Practices Research som leds av gästprofessor Grégory Castéra.
Min erfarenhet är att dagens studenter gör motstånd mot, snarare än att infria konstskolans och konstvärlden förväntningar. På Kungl. Konsthögskolan finner de sin egen väg genom utbildningen och tar inte sällan uppehåll en tid för att verka som konstnärer utanför skolan. Redan under utbildningen är de aktiva med utställningar och andra projekt, både i och utanför, skolan. Därför har inte en avgångsutställning samma roll av att markera ett slut för tiden på skolan och steget ut i konstvärlden. Den förändringen har vi på skolan följt upp genom att utveckla våra kurser för yrkesverksamma konstnärer och vår forskning. Kungl. Konsthögskolan är i dag en högskola dit man under ett yrkesliv som konstnär kan återvända till för att fördjupa sitt konstnärskap. En plats för livslångt lärande. Det förflyttar också skolans plats i konstfältet. När konstnärer är verksamma på skolan som forskare eller deltar i våra kurser skapas ett tätare utbyte mellan skolan och omvärlden. Ett utbyte, som jag hoppas, ska ge skolan en betydelsefull funktion som motor i en större konstvärld.
Fler röster om avgångsutställningarna
Dagens Nyheter Kultur.
Omkonst.
Konsten.net.
C-Print.
Sara Arrhenius är för närvarande tjänstledig från sitt uppdrag som rektor för att i stället forska och driva strategiskt arbete på Kungl. Konsthögskolan.