För att se denna webbplats vänligen uppgradera eller använd en annan webbläsare. Prova antingen Chrome, Safari, Firefox, Opera eller Microsoft Edge.

Utställningens gemensamma rum

Nada Ali, Stillbild från filmad performance/Still frame from filmed performance, 2021.

Det går inte att undvika frågan i en text som skrivs nu. Vad har det senaste dryga årets erfarenhet av nedstängning och distansering gjort med oss och vad har det gjort med konsten? Om det är något vi bär med oss från tiden med pandemin så är det erfarenheten av förlust. Förlusten av gemensamma rum för att skapa och tala om konst. Förlusten av gemensamma rum att visa och möta konst fysiskt. Förlusten av samtal som äger rum fysiskt och inte över en skärm.

Det som vi förlorat har en förmåga att spöka i våra tankar och pocka på uppmärksamhet. Därför är det inte överraskande att just utställningen varit i centrum för samtalet på Kungl. Konsthögskolan senaste året. Den fysiska utställningen är just ett av de rum som pandemin har stängt. Det är även brännpunkt i frågan ”Varför gör vi utställningar?” som ställts till årets avgångsstudenter från Kungl. Konsthögskolans masterprogram. Svaren ger en fingervisning om både utställningens funktion och verkan som en plats där ateljéns enseende byts mot utställningens flerseende. En situation som ger möjlighet till uppmärksamhet och delande, men även innebär en förlust av kontroll och en utsatthet.

Utställningen har en stark och central ställning i Kungl. Konsthögskolans lärande. Olika former av utställande används som ett pedagogiskt verktyg genom utbildningen. På så sätt är utställningen organiskt inflätad i skolans lärande och där del av en reflekterad kritisk process. Utställningen ger möjlighet att erfara konstverk tillsammans med med studenter och lärare i ett sammanhang utanför ateljén. Utställningen är också en experimentell kunskapsprocess i sig där olika utställningsformat kan prövas. Samtidigt tar de flesta av våra utställningar – som t.ex. avgångsutställningen – plats i ett offentligt rum och är tillgängliga för en större publik. I det öppna rummet händer något avgörande. Verket finns inte längre bara i skolans system och gemensamma narrativ, utan även i ett större sammanhang som vi inte kan reglera på samma sätt som vår undervisning. Ett publikt rum är heterogent och befolkas av olika sorters kroppar, blickar och föreställningar som samspelar med verket. I ett sådant rum får ett konstverk nya betydelser och tillhörigheter och bestäms inte längre bara av dess skapare. Som student får man del av andra tolkningar och upplevelser av sitt verk. Det är i det rummet av möten mellan skilda erfarenheter som en utställning verkar.

På Kungl. Konsthögskolan har vi en rad etablerade och återkommande utställningsforum, Galleri Mejan, Mellanrummet, Rutiga Golvet, Rundgång och Avgångsutställningen. Vi gör också många andra utställningsprojekt, ofta i samarbete med andra institutioner. De erfarenheter som kommer ur det som sker i de här öppna rummen är en avgörande del av vår utbildning. Det är rum som både finns på skolan och i ett större sammanhang, en dubbeltillhörighet som gör rummen mer heterogena och komplexa att ställa ut i. Här skapas en plats där utställningen både adresserar skolan och ett större samtal om konst. Ett samtal som inte bara ger oss intryck och tankar utifrån, utan där skolan också är med och formulerar konstens fält. De utställningar vi gör har en annorlunda tillblivelseprocess än de utställningar som görs på konsthallar, museer och gallerier i den bemärkelsen att de är del av ett lärande och ingår i en utbildning. På så sätt utgör de en unik del av utställningslandskapet. En konsthögskola behöver slutna rum där man kan vända sig inåt i lärande i ett mindre sammanhang. Här finns arbetet i ateljé och verkstad, handledningen och samtalet mellan studenter. Men det är också avgörande i vår utbildning att vi öppnar våra dörrar för omvärlden som vi gör i våra utställningar. Vi har under pandemin klarat att hålla våra ateljéer och verkstäder öppna, men vad som nästan varit helt stängt är det publika program som är en fundamental del av vår verksamhet.

När det inte finns där blir det också fysiskt påtagligt hur avgörande det här rummet är för oss. Det förmår förmedla konstens multisensoriska erfarenheter och kan härbärgera komplexa upplevelser.

I stället har vi under ett år varit hänvisade till skärmbundna samtal och digitala rum där verken filtreras genom en mallad teknologi som bestämmer och styr upplevelsen av verken. En viktig fråga för konsten och konstutbildningar är vilken roll vi vill ge de olika sorters rum – fysiska och digitala – som konsten nu verkar i. I årets avgångsutställningar finns ett framhärdande av en materialitet som inte går att översätta digitalt. Men det finns också ett starkt intresse för att arbeta med digitala tekniker och digitala rum. Den rörligheten mellan det fysiska och det immateriella tror jag kommer att vara ett genomgående drag både i framtidens konst och framtidens konstutbildning.

Avgångsutställningen har en särskild närmast mytologisk energi som ger den en särskild ställning både hos studenter och konstpublik. Hur vi än vänder och vrider på den symboliserar den en passage från ett tillstånd till ett annat, från student till yrkesverksam konstnär, från skolans mindre sammanhang till konstlivets större sfär. En föreställning som vaktas som en tradition av skolans maskotar lejonet och svinet, vars sentens ”In som ett lejon, ut som ett svin”, markerar att utbildningen har en början och ett slut.

Jag skulle vilja rucka lite på den föreställningen. I dag har vägen genom utbildningen dragits om. Våra studenter deltar ofta i sammanhang utanför skolan under utbildningstiden eller tar uppehåll i studierna under en period för att verka konstnärligt utanför utbildningen. Vägen till konstnärskapet är inte heller rak. Våra studenter kommer till skolan från andra kreativa utbildningar eller områden. Inte heller vägen ut ur skolan är som förr, då man tog examen för att väl utanför skolan ”debutera” som konstnär. Den konstnärliga forskningen har skapat ett nytt konstnärligt fält där en möjlig framtida verksamhet för en konstnär kan ske inom högskolans ramar. Våra vidareutbildningar skapar tillsammans med forskningen ett konstnärligt kraftfält att återvända till under olika delar av ett konstnärsliv. Det gör också skolan till en plats som bär på idén om ett konstnärskap som ett ständigt pågående lärande. Det är en skola som står öppen för konstnärer under ett helt konstnärsliv och som erbjuder ett sammanhang där konstnärligt experiment, nyskapande och lärande är centrum.

Det är en skola som säger lycka till och tack till sina avgångsstudenter, men som också önskar dem välkomna tillbaka!

Kungl. Konsthögskolans avgångsutställningar 2021 öppnar den 21 maj på Konstakademien respektiv Marabouparken.