Intervju med Lone-Pia Bach om konsten att bevara, ombruka och tänka nytt inom arkitekturen.
Fredagen den 24 oktober i år mottog Lone-Pia Bach, professor i restaureringskonst vid Kungl. Konsthögskolan (Mejan/KKH), Nordiska museets anrika Hazeliusmedaljen i guld. Medaljen delas sedan 1893 ut till minne av Artur Hazelius, Nordiska museets grundare, och den första mottagaren av priset.
Nordiska museet vilar sedan 152 år på ”en berättelse om att vara människa” varför priset delas ut brett. Ambitionsnivån är dock desto högre; Hazeliusmedaljen hyllar helt enkelt stordåd, inte minst inom kulturminnesvård och folklivsforskning.
Förra året tilldelades medaljen Britta Marakatt-Labba. I över fem decennier har konstnären vävt samman hantverk, historia och samhällsengagemang i känslomättade broderier, och gjort den svensk-samiska kulturen synlig för såväl nationell som internationell publik.
(Det och mer visas just nu i Moderna museets retrospektiva utställning ”Där varje stygn andas”, fram till den 30 november.)
Året dessförinnan mottog Leif Magnusson, grundare av Mångkulturellt centrum i Fittja, medaljen för sitt långvariga arbete med hållbar migration och social utveckling.
Hållbar arkitektur på Mejan i dag
I år är det alltså Lone-Pia Bach, som under mer än trettio år ställt frågor som utmanat och breddat fältet inom hållbar arkitektur, som får guldmedaljen.
– Vi lever i en tid där alla söker färdiga svar och modeller som man kan förhålla sig till. Men det innebär att vi endast reproducerar de idéer som har lett oss till den ohållbara plats vi i dag befinner oss i. Vid Kungl. Konsthögskolan arbetar vi i stället med metoder som synliggör orsakssamband, om konsten att om-bruka och ny-bruka byggnader utifrån ett arkitektonisk och konstnärligt perspektiv.
Att Bach – arkitekt, byrågrundare, professor och konsult inom ombyggnad – får priset här och nu är ingen slump. Hennes ihärdiga arbete, praktiknära forskning och specifika pedagogiska förhållningssätt till hållbarhet har, efter flera år, skapat en hel rörelse som driver den gröna omställningen framåt.
Rörelsen kan sägas vara sprungen ur de ettåriga kurser som Lone-Pia Bach leder på KKH. Kurser där praktiska och teoretiska kunskaper inom restaureringskonst och ombyggnadskultur samlas, kombineras och förverkligas med konstnärliga gestaltningsmetoder och kritiska förhållningssätt.
Varje läsår samlas en ny grupp, ofta bestående av arkitekter, journalister, antikvarier och stadsplanerare, för att inom kurserna fördjupa sig och sprida kunskap om att ”bygga om” i stället för att ”bygga nytt”. Kurserna analyserar på djupet: en tidsepok, och en plats. De förhåller sig utanför det strikt mätbara och använder nya metoder som värdesätter både materiella och immateriella värden.
– Genom att lyssna in platsen, och genom kritiska och reflexiva konstnärliga och arkitektoniska processer, arbetar vi med metoder som gör studenterna starkt rustade för att vara medskapare till ett samhälle i omställning, säger Bach
– Det handlar om att vara öppen, nyfiken och ställa frågor, men också lita på den egna kunskapen och den egna rösten som hela tiden ligger i bakgrunden och som gör sig påmind om man är stilla ett tag.
Kurserna är utformade för att påverka: de är i alla lägen angelägna och reflekterande, ett förhållningssätt som också gett resultat. Exemplen där studenterna bidragit till reella förändringar både inom stadsbyggnad och i beslutsprocesser är många.
Bland annat vid:
⇒ Ulricehamns skola: Byggnaden räddades från demolering efter att studenterna visat dess värde utanför det kvantifierbara – bedömningen ändrades från ”rivningsklar” till ”värd att bevara”. Läs mer.
⇒ Marievik: Arkitektbyrån AMF valde att ompröva rivningsplaner efter KKH:s fältstudie av 1980-talsområdets bevarandepotential. Läs mer.
⇒ Alviks strand: Vasakronan stoppade planerad rivning av de s.k. “Banan-husen” ritade av CAN arkitekter ca 1990 efter KKH:s analyser. Läs mer.
Och det är ingen tillfällighet att utbildningarna bedrivs på Kungl. Konsthögskolan.
– Det är konstnärliga kurser, säger Bach. De enda avancerade inom arkitektur som vilar på konstnärlig grund i Norden.
Till skillnad från mer tekniskt orienterade utbildningar (vid exempelvis Chalmers, KTH, LU) fokuserar Bachs kurser på etiska, estetiska och historiska perspektiv. Hennes studenter tränar förmågan att se byggnader som helheter – som bärare av berättelser, materialitet och mening.
Bach menar att diskussionen inom byggsektorn i dag ofta är enögd:
– Det fokuseras typiskt nog på mätbara värden som energiförbrukning, CO₂-utsläpp och materiellt återbruk, i stället för de mer komplexa samband som rör resurser, biodiversitet, sociala aspekter och kvalitativa värden.
Arkitektur på Mejan sedan 1735
Kungl. Konsthögskolan har sedan 1735 utbildat Sveriges framtida arkitekter, inte sällan i symbios med utbildningarna i skulptur och bildkonst. När grundutbildningen i arkitektur i början av 1900-talet flyttades till KTH, fortsatte KKH att erbjuda en konstnärlig fördjupning inom ämnet. Här utvecklade arkitekter som Ragnar Östberg, Carl Westman, Ivar Tengbom och Gunnar Asplund sin rumsliga förmåga och sitt särpräglade konstnärliga uttryck.
På samma sätt som deras samtid krävde nya sätt att tänka kring handens prägel och industrin, kring byggnadens funktion och sociala egenskaper, skulle vi i dag kunna tänka oss att det mest progressiva, det mest angelägna inom arkitekturen, är att hitta nya sätt att tänka kring hållbarhet.
Att Bachs arbete nu uppmärksammas i och med utdelandet av Hazeliusmedaljen i guld visar på vikten av restaurering inom det arkitektoniska fältet – som förutom att bevara även visar nya vägar framåt för hela samhället.
– Arkitektur bör tjäna människans vara i världen, säger Bach.
Stort och välförtjänst grattis till priset säger vi på Kungl. Konsthögskolan.
Inom kurserna Ombyggnadskultur och Restaureringskonst skriver, dokumenterar, diskuterar och synliggör studenterna sitt arbete genom till exempel utställningar, tidskrifter, publikationer, publika samtal, seminarier. Om det kan du läsa mer om här.
