Oron växer för konsekvenserna av en tredje våg av coronaviruset och i vissa stunder känns det svårt att föreställa sig ett liv både före och efter pandemin. Samtidigt måste vi, om inte annat för att trotsa vår leda och förtvivlan, börja föreställa oss en tillvaro efter coronaviruset och ett kulturliv som vaknar till liv efter mer än ett år i dvala. Frågan är vad vi kommer se när vi gnuggar sömnen ur ögonen.
Vad händer med konsten när den inte haft möjlighet att verka och möta sin publik? Vilka konstverk blev inte gjorda, vilka utställningar blev inte av, vilka samarbeten och sammanhang fick inte en chans att växa?
Svaret är att vi inte vet, men vi redan nu kan se olika avtryck av pandemins verkningar, som efterhand säkert växer till ett mönster. Konstnärer har behövt lämna sin verksamhet av ekonomiska skäl. Konststudenter upplever stor oro inför hur det ska gå att verka som konstnär i framtiden och har haft svårt att upprätthålla sina studier. Konstinstitutionerna fått ändrade arbetssätt och förutsättningar, inte minst ekonomiskt. Samtidigt så skapade digitaliseringen snabbt nya rum och nya distributionsvägar för konsten. Något som senaste tidens kommersiella storm kring blockchain-distribuerad digital konst visar. Tecken som med säkerhet kommer påverka den konst som blir framtidens. De sammanhang som ger konstnärer tillfälle att skapa, visa och sprida sin konst är avgörande för vilken konst som kan skapas, men också för vem som får möjlighet att skapa.
I kris- och brytningstider är det avgörande att våga drömma. Att föreställa sig hur konstens sammanhang och system skulle kunna förändras och utvecklas för att bättre kunna stötta konsten. Risken är annars att vi i tider av osäkerhet håller fast vid destruktiva och improduktiva sätt att verka. Det är nu vi måste tänka framåt och ha mod att fråga oss vad som fungerar och vad som inte gör det. Att skriva att coronapandemin är ett symptom på att vårt sätt att leva är ur jämvikt – och att vi framöver kan räkna med flera liknande situationer – kan kännas som att slå in en vidöppen dörr. Samtidigt tror jag inte att vi riktigt vill se hur tätt sammanlänkat konstens system är med de ekonomiska system som utarmar jorden. Det kulturliv som ska återstartas efter pandemin kan helt enkelt inte återgå till det gamla, utan måste byggas om på avgörande sätt.
Nyligen tillsattes den statliga utredning som redan till sommaren ska komma med förslag till hur kulturlivet ska kunna återhämta sig efter pandemin. Med tanke på läget förstår man att trycket att komma med förslag på en rad reformer som ska stödja blödande institutioner kommer vara hårt. En avgörande fråga blir då vad som bör göras för att verka för en nyskapande men också mer hållbar utveckling för konsten och konstnärer i framtiden. De beslut vi tar och de åtgärder vi gör nu kommer ha stor påverkan på hur framtidens kulturliv ter sig. För att börja en sådan diskussion inom Kungl. Konsthögskolans kommer årets forskningsvecka 24-27 mars ha konstens framtid som ett tema.
Konstens system har under millenniets första decennier utmärkt sig av en extrem expansion både i skala och utbredning. Den utvidgningen och mobiliteten har öppnat en större konstvärld och ett intensivt internationellt samtal som tidigare inte varit möjligt. Samtidigt kan man se att det ledde till en maktkoncentration; de stora institutionerna och gallerierna har blivit större och samtidigt som de mindre och lokala aktörerna och de fria utövarna har fått mindre och mindre manöverutrymme. Blockbusterutställningar, megagallerier, internationella mässor och biennaler har varit tidens signum. Jag tror att vi inser att en fortsätt utveckling med sådana förtecken inte är hållbar, vare sig ur ett konstnärligt eller ekologiskt perspektiv. Men vilka former skulle vara möjliga och produktiva? Vilka steg kan vi ta nu som skulle få stor verkan på konstens utveckling och konstnärers möjligheter i framtiden?
En avgörande första förutsättning är att lita till konstnären och konstens kraft och låta den visa vägen. Att ha modet att ge konsten möjlighet att verka på sina villkor utan styrning, att inte ta omvägen över uppdrag där konsten ska lösa problem som egentligen borde lösas att på annat håll. Det svåra för en konstnär som går ut skolan idag är att få möjligheter att upprätthålla sitt skapande. Det handlar om det mest grundläggande: ateljé, stipendier, sammanhang och möjligheter att visa sin konst och vara i dialog med en publik.
Nästa fråga är vilka institutionella former som bäst tjänar framtidens konst. Vilken institutionell anatomi är resilient för den sort kriser vi just genomlever och kan ge bäst stöd till konstens utveckling? Under pandemin har flera mindre museer, konsthallar och gallerier kunnat upprätthålla och snabbt anpassa sin verksamhet till rådande läge. Det finns något viktigt att lära sig av den flexibiliteten. Här tror jag att skalan varit avgörande och att litet är framtidens mått. Vi behöver inga fler megamuseum, uppblåsta märkesbyggnader eller resurskrävande turistdestinationer. Istället behöver vi små rörliga institutioner som har en mångdimensionalitet och kan härbärgera olika kunskaper, modaliteter, arbetssätt och funktioner och vara en inkluderande plats för både utövare och publik. På de mindre institutioner som med fortsatt verksamhet navigerat genom pandemin finns en närhet mellan institution, utövare och publik som verkar för möten och ett delande av erfarenheter. Den närheten är svår att rymma i megainstitutionens maskineri som med sina krav på publiksiffror måste operera efter underhållningsindustrins logik.
I en osäker tid där både högskolor och konstinstitutioner letar efter nya vägar tror jag att konsthögskolan som rymmer såväl lärande och forskning som en utåtriktad verksamhet, kan vara en verkningsfull modell och inspiration för att utveckla konsten och dess institutioner. Här finns en inbyggd potential till nyskapande och utvecklande förändring. En möjlighet att vända sig inåt i lärande och forskning och samtidigt öppna sina dörrar och vara i samtal med världen, vilket ger möjligheter till ett fördjupat arbete med och om konst. Konstskolan är en prövande och öppen plats som sporrar en rörlighet och en öppenhet mellan undervisning och forskning, ateljé, akademi och utställningsplats, konst och publik.