Nedan följer en textversion av det tal som Sanne Kofod Olsen, rektor vid Kungl. Konsthögskolan, höll den 2 september 2026 när studenterna vid programmet i fri konst välkomnades till högskolan. Talet hölls på engelska.
Det är mig ett stort nöje att välkomna er till Mejan!
Det är något speciellt med att stå inför ett nytt läsår. Vi välkomnar nya studenter och nya möjligheter, samtidigt som vi säger farväl till dem som just avslutat sina studier. Så sent som förra fredagen packade några av sommarens avgångsstudenter, som hade gått sommarkursen, ihop sina ateljéer och flyttade ut, och det är alltid lika vemodigt att se dem lämna. Allt eftersom åren går blir de en del av livet på denna plats. Och sedan, nästan omedelbart efter att de gått vidare, behöver vi rikta vår uppmärksamhet mot dem som anländer.
Avslut och inledningar. En grupp lämnar, en annan anländer, och skolan förändras på nytt. Organisationer, såsom konstskolor, är inte statiska strukturer utan snarare kontinuerliga processer av ”sensemaking”, ett begrepp definierat av organisationssociologen Karl Weick – kreativa rum där människor ständigt försöker skapa mening ur delade, mångtydiga erfarenheter. När en generation studenter lämnar över nycklarna till nästa, träder ni inte bara in i en fast institution. Ni kliver aktivt in i en gemenskap och i en plats som i sig alltid är under tillblivelse.
Kungl. Konsthögskolan – eller helt enkelt Mejan – har rötter som sträcker sig tillbaka till 1735. Det innebär 291 år av konstnärsutbildning. Vi är Sveriges och Nordens äldsta konstutbildning, samtidigt som vi är ett av Sveriges minsta lärosäten. I en tid då många konsthögskolor slås samman har vi förblivit små. Jag tror att många av oss värdesätter det. Det möjliggör nära möten mellan människor, praktiker och discipliner.
En utbildning är mer än sin kursplan. Den är också ett utrymme och en plats: fysisk, social och intellektuell. Under det senaste året har vi skapat fler platser där studenter kan umgås. Platser att äta lunch på, hålla möten, arbeta i grupp eller sitta i en soffa. I Valvet finns den bar som sedan länge varit en del av skolans sociala liv.
Denna fysiska omgivning bär på en mycket djupare innebörd, om vi betraktar den genom begreppet ”sense of place” (platskänsla). Konstkritikern Lucy Lippard skrev om detta begrepp i sin bok The Lure of the Local: Senses of Place in a Multicentered Society. Och även om hennes ramverk främst handlar om geografi och samhälle, snarare än konsthögskolor, är hennes distinktion mellan rum och plats mycket tillämpbar här. Hon påminner oss om att ett rent geografiskt ”rum” först blir en verklig ”plats” när det fylls med mänsklig känsla, minne och vardagliga ritualer. Lippard visar hur historiens lager, inbäddade i själva materialen och väggarna i en lokal miljö, formar vår känsla av tillhörighet. När du till exempel tittar på golvet i din ateljé, ser du de fysiska spåren och färgstänken som lämnats av dem som gått denna väg före dig.
Men en lång historia är ingen garanti för relevans. Traditionen ger oss något att bygga vidare på, men den måste också ifrågasättas. Konsten förändras, världen förändras, och en konsthögskola måste vara beredd att ompröva sina antaganden och ständigt förnya sina arbetssätt.
Så vad är Mejan år 2026? Och vad för slags skola ska vi tillsammans skapa under åren som kommer? Svaret börjar hos var och en av er.
I hjärtat av Mejan finns varje students arbete och utveckling. Mycket av ert lärande kommer att ske genom ert eget arbete: genom att skapa, experimentera, observera, ompröva och börja om. Arbetet kommer också att ske i samtal med lärare och medstudenter, i verkstäderna, genom kurser som introducerar nya material, metoder och frågor.
Konsthistoria, teori och skrivande ger ytterligare verktyg för denna process. Dessa verktyg hjälper er att reflektera, men också att placera ert arbete i ett vidare sammanhang. Ni förväntas inte anlända med en färdig konstnärlig identitet. Det här är en plats för att utforska vad er praktik kan bli, att ta risker och att upptäcka frågor ni inte visste att ni ville ställa. Begreppet sensemaking blir återigen ett användbart perspektiv: en konsthögskola fungerar som ett kollektivt laboratorium för mångtydighet, där vi samarbetar för att hitta språk och en mening för sådant vi ännu inte helt förstår.
Friheten att forma er utbildning kommer med ansvar: gentemot ert eget arbete, gentemot de möjligheter som finns här, och gentemot de människor ni delar skolan med. Er praktik utvecklas i relation till andras.
Under de kommande åren kommer vi att arbeta mer med frågor om mångfald och inkludering, liksom digitalitet, hållbarhet och internationalisering – områden som behöver vägas mot varandra.
Att bli antagen och samtidigt känna att man hör hemma är inte nödvändigtvis samma sak. Inkludering är något vi måste öva på i våra vardagliga interaktioner: i vem som blir hörd, vems erfarenheter som erkänns, och hur vi bemöter varandras arbete. Ni kommer att bli viktiga för varandra. En stark gemenskap tillåter olika sätt att delta. Men vi måste också se på mångfald och inkludering mer strukturellt. Vilka arbetar här, vilka blir antagna, och hur fungerar egentligen våra rekryteringsprocesser?
Mångfald och inkludering går kanske hand i hand med internationalisering, men inte alltid. Tillsammans väcker de en diskussion om det lokala och det globala. Är mångfald en lokal eller en global fråga, och hur förhåller sig internationalisering till den frågan? I relation till mångfald, skulle vi också kunna tala om en internationalisering ”på hemmaplan” – en som omfamnar den internationella gemenskap/gruppering som redan finns här i Sverige?
Vi talar ofta om relationen mellan det lokala och det globala. För att sätta detta i ett institutionellt sammanhang kan vi använda oss av den inflytelserika geografen Doreen Massey. Massey utmanade tanken att lokala platser ska betraktas som slutna, defensiva eller nostalgiska kapslar. I stället föreslog hon en ”progressiv, global känsla för plats.” Även om hon huvudsakligen fokuserade på rum och globalisering, låter hennes perspektiv oss se en institution inte som en isolerad ö, utan som en unik konstellation av sociala relationer – en distinkt knutpunkt där globala nätverk och lokala historier möts – och där mångfald och internationalisering möts.
Under våren höll jag här på KKH i en samtalsserie om konstvärldens tillstånd, vilket gav värdefulla insikter. Länge har berättelser om konstvärlden kretsat kring ett fåtal stora centrum: Paris, London, New York. Men konstnärligt liv tar form på många platser, genom särskilda gemenskaper, institutioner och relationer. Om vi applicerar Masseys ramverk på vår världsbild måste vi inse att vi också behöver blicka mot till exempel Lagos, Seoul, Nuuk eller Kiruna – och även Stockholm – för att finna de konstvärldar som är relevanta för oss. Det här är mycket olika platser, med olika förutsättningar för konst, och var och en kan vara ett giltigt centrum utifrån vilket man kan förstå världen.
Häromdagen hamnade jag på Färgfabriken, på en middag för den nigerianska konstnären Ndidi Dike. Hon talade om de många fantastiska kvinnliga konstnärer som är verksamma i Nigeria, men påpekade att de i sitt utövande fick tampas med svåra förutsättningar. Diskussioner om mångfald finns överallt, men utifrån olika perspektiv. Det satte våra frågor om inkludering i ett annat sammanhang: vems arbete blir synligt, vem får tillgång till institutioner, och vem bjuds in till ett internationellt samtal? Dikes praktik behandlar ämnen som slavhandeln, föroreningar och exploateringen av världens resurser – frågor som uppstår ur särskilda historier och platser, men som sträcker sig långt in i våra diskussioner i Sverige och här på Mejan.
Digitalitet är ett sådant område, ett som vi också pratar om. Nästa vecka håller vi ett symposium i ämnet, och en ny kurs håller också på att ta form – en kurs som fokuserar på konst och digitalitet, och på hur digitala verktyg förändrar den konstnärliga praktiken. Det här är ett nytt fokusområde inom vår utbildning, och studenter är delaktiga redan från start. Tillsammans hjälps vi åt att forma hur kursen utvecklas. Det är ytterligare ett sätt att svara på de förändringar som sker i konstvärlden, där nya verkligheter ständigt skapas.
Så, när ni nu inleder er tid här, hoppas jag att ni till fullo tar tillvara på allt denna skola erbjuder: ateljéer och verkstäder, kurser och samtal.
Välkomna till Mejan. Låt oss tillsammans fortsätta att forma denna plats.
